I detta projekt har 611 organiska ämnen identifierats och över 300 kvantifierats i lakvatten från upp till 21 deponier i Sverige. Med vissa undantag (t.ex. PFOS, PBDE och dioxin) är det troligt att majoriteten av organiska ämnen som förekommer i lakvatten i Sverige har identifierats med idag tillgänglig analysteknik. Som förväntat förekommer både produktrelaterade ämnen och en lång rad ämnen som är relaterade till biogeokemiska processer i deponierna. Medelhalter för vissa ämnen kan vara typiska för nya respektive gamla deponier, men flertalet av ämnena förekommer oavsett om deponin är aktiv eller avslutad.

Ur ett tillsyns- och riskhänseende är inte det totala antalet ämnen i lakvatten av störst intresse, utan snarare vilka ämnen som förekommer i utgående lakvatten efter rening och i recipient samt vilka ämnen som utgör störst risk för recipienten. I utgående lakvatten till recipient uppmättes ca 200 organiska ämnen över bestämningsgräns, av dessa förekom ca 150 i halter över 0.1 μg/l. Rekommendationer angående vilka ämnesgrupper som bör analyseras i utgående lakvatten för att täcka in de viktigaste ämnena ges i avsnitt 12.6. I recipienterna förekom 120 ämnen i högre halter nedströms deponin i antingen ytvatten, sediment eller biota. Även där var halterna ofta mycket låga (<0.1 μg/l eller μg/kg). Ämnen som ändå förekom i tydligt högre halter nedströms deponin redovisas i kapitel 12.4 tillsammans med förslag på ämnesgrupper som kan analyseras i olika recipientmatriser för att eftersöka dessa ämnen.

Analyser på lakvatten samt toxicitetstester gjordes både på lakvatten före och efter rening. En utvärdering visade att reningseffektiviteten var god till mycket god för de flesta ämnen samt att reningsprocesserna reducerade toxiciteten kraftigt (>90%). Det var också tydligt att mer avancerade reningsanläggningar (t.ex. SBR med efterföljande polering) var mer effektiva i att rena organiska ämnen och bättre reducera toxiciteten jämfört med enklare system (t.ex. i en våtmark).

Trots reduktionen i reningssystemen kan det inte uteslutas att utgående lakvatten innebär

en risk för recipienter även om eventuella effekter troligtvis är begränsade givet de låga halterna i utgående lakvatten och i recipienten samt den begränsade toxiciteten i utgående lakvatten. Det bör dock noteras att toxiska effekter, främst dioxinlika effekter, förekom i utgående lakvatten. En begränsad riskbedömning visar att kvoterna mellan halter i utgående lakvatten och den lägsta acceptabla riskkoncentration överstegs kraftigt för ett fåtal ämnen, medan riskkvoten var under 1 i 65 % av fallen. Riskbilden kompliceras samverkanseffekter mellan organiska ämnen i utgående lakvatten påvisades i projektet. Samverkanseffekterna var begränsade för östrogena och androgena effekter samt Microtox, men tydliga för dioxinlika effekter. Detta innebär möjligtvis att den totala belastningen av ämnen med liknande effekter bör utvärderas snarare än enskilda ämnen.

I projektet har det också gjorts en ansats till att identifiera de viktigaste organiska ämnena i lakvatten. Klassningen av ämnen som viktiga baserades på deras halter i utgående lakvatten och om halt är förhöjda i recipient nedströms deponi. Även om denna rankning kan användas på en övergripande nivå, t.ex. i uppströmsarbetet med att reducera

förekomst av dessa ämnen i samhället, är den inte det viktigaste resultatet när det gäller tillsyn och övervakning vid enskilda deponier. Där är snarare förekomsten i utgående lakvatten och recipient samt förslag på ämnesgrupper att analysera av större vikt.

Vid en jämförelse mellan den totala årliga belastningen på den yttre miljön från deponier kontra utgående vatten vid avloppsreningsverk och slam var deponier generellt en mycket mindre källa av föroreningar till den yttre miljön jämfört med avloppsreningsverk. För något ämne var belastningen likvärdig. Av intresse är också att äldre deponier enligt beräkningen belastar den yttre miljön i betydligt högre grad än nyare deponier. Det sistnämnda bör vara av vikt för tillsynsarbetet i Sverige.