Mangan är en metall som förekommer naturligt i vår miljö. Det är ett ämne som har många användningsområden, främst som en komponent i stål, men det används även i färgämnen, rengöringsmedel, svampmedel, blekmedel, tändstickor, fyrverkerier, batterier, som näringstillskott till växter, djur och människa, inom röntgentekniken och som blyersättningsmedel i bensin. Det största tillskottet till vår miljö är dock naturligt, dvs det kommer från berggrunden. Människor får i sig mangan främst genom födan, där cirka 20% av vuxnas dagliga intag beräknas komma från dricksvatten. För spädbarn som främst får bröstmjölksersättning kan dock dricksvatten utgöra en betydande källa. Dessutom innehåller bröstmjölksersättning i sig ofta avsevärt högre halter än de som återfinns i bröstmjölk.

Mangan är ett essentiellt ämne som kroppen behöver för en mängd funktioner. Det är därför viktigt för fostrets normala utveckling. Dock har studier visat att högt intag hos framförallt barn, men även hos äldre, kan påverka nervsystemet, vilket visar sig framförallt genom störningar på beteendet. Samband mellan manganintag och neurotoxicitet har påvisats för olika biomarkörer (manganhalter i blod, hår och konsumerat vatten), olika kognitiva test och olika exponeringskällor. Även om ingen av studierna är helt övertygande med avseende på mangans toxiska effekter på barn, indikerar antalet studier som ändå funnit någon form av samband att barn är mer känsliga för mangans negativa effekter än vuxna. Fler studier behövs dock för att bekräfta dessa samband.

Socialstyrelsens allmänna råd för mangan i dricksvatten från enskilda brunnar (300

μg/L) skyddar sannolikt vuxna och ungdomar från ohälsosam exponering. Det är även troligt att riktvärdet skyddar foster samt ammande spädbarn, eftersom transporten av mangan via modersmjölk och placenta verkar vara begränsad. Riktvärdet är under den lägsta halten där negativa effekter har rapporterats i samband med neurotoxiska effekter hos en grupp människor över 50 års ålder (2000 μg/L). Det är dock förhastat att dra slutsatser från endast en studie, vilket visar på behovet av vidare forskning kring äldres exponering för mangan och eventuella samband med Parkinsons-liknande symptom. Det finns även behov av ytterligare forskning på transporten mellan mor och foster.

Ett flertal studier har funnit samband mellan högt manganintag och effekter på barns beteende. Det är i nuläget oklart om ett högt manganintag påverkar både yngre och äldre barn, eller om symptom som påvisats hos äldre barn är effekter från manganintag vid en yngre ålder. Det nuvarande riktvärdet på 300

μg/L är dock lågt nog för att skydda barn över ett år från negativa effekter, då det endast utgör 15% av ett barns dagliga manganintag (~2 mg/dag) vid en normal vattenkonsumption (ca 1 L/dag).

Den största riskgruppen för överexponering av mangan utgörs av spädbarn som får bröstmjölksersättning. De flesta bröstmjölksersättningar innehåller betydande mängder mangan redan i pulverform, motsvarande 400

μg/L i beredd form. Det är därför viktigt att det vatten som mjölkpulvret blandas ut med har en låg manganhalt. I nuläget överskrids ofta den högsta tillåtna manganhalten för bröstmjölksersättning, 650 μg/L, när vanligt mjölkersättningspulver blandas med vatten innehållandes 300 μg Mn/L. Vi vill dock framhålla att det finns en del frågetecken även kring det vetenskapliga underlaget till den högsta tillåtna halten av mangan i bröstmjölksersättning. Det rekommenderas därför att både vatten och mjölkersättning som avses för spädbarn innehåller så låga manganhalter som möjligt för att förhindra att den färdiga produkten innehåller halter som väsentligen överstiger de som förekommer normalt i human bröstmjölk.

Socialstyrelsens allmänna råd om en högsta manganhalt i vatten vid 300

μg/L är inte juridiskt bindande. Det är därför upp till varje hushåll med enskilt vatten att ansvara för sin egen vattenkvalitet. För att förhindra att spädbarn exponeras för alltför höga manganhalter genom dricksvatten bör föräldrar informeras om vikten av ett lågt manganintag för att minimera eventuella risker för barnets hälsa. Enligt den internationella koden för marknadsföring av bröstmjölksersättning får information om mjölkersättningsprodukter endast ges av "personal som är knuten till hälso- och sjukvården och får endast anordnas för föräldrar vilkas barn är i behov av sådana livsmedel" (SOSFS 1983:21). Detta bör därför även vara en passande och effektiv informationskanal till föräldrar om vikten av låga manganhalter i spädbarns kost, samt om hur överexponering av mangan kan undvikas.

Om kranvattnet innehåller förhöjda manganhalter kan flaskvatten användas för att blanda till mjölkersättning till spädbarn. I Sverige finns det idag fyra typer av buteljerat vatten. Manganhalterna i naturligt mineralvatten och källvatten får

ej överstiga 500

μg/L, medan det för förpackat dricksvatten och bordsvatten ställs samma krav som på drickvatten från kommunala vattenverk; 50 μg/L.

Dessa två vatten med lägre manganhalt kan därmed användas istället för kranvatten, om vattnet från den enskilda brunnen ger förhöjda manganhalter. Mangan kan även filtreras bort från kranvatten.

Sammanfattningsvis kan sägas att det fortfarande föreligger en hel del osäkerheter angående vilka lägsta manganintag som kan innebära negativa hälsoeffekter hos spädbarn och barn, och även hos äldre och hos foster. Vidare forskning behövs för att förstå sambanden mellan manganintag och barns hälsa, och för att möjliggöra en förbättrad hälsoriskbedömning. Det bör utredas hur biotillgängligheten av mangan i bröstmjölk skiljer sig från den i mjölkersättning och vatten, samt hur upptag och retention varierar med ålder. Det behövs även en tillförlitlig biomarkör för att kunna utvärdera dos-respons förhållanden för mangan.