På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sju platser i länet. Måletmed Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på mätresultat i kombination med modellering av kommunvis deposition och av antropogent försurade sjöar.

Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i minskande nedfall av svavel till skog och minskande halter av svavel i markvattnet i Stockholms län. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. pH i markvattnet vid mätlokalerna i Stockholms län har inte förändrat sig nämnvärt genom åren och pH ligger relativt högt vid de flesta platser. Halterna av oorganiskt aluminium i markvattnet ligger dock så högt att det finns risk för betydande skador på ekosystemet vid flera lokaler i länet. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, och i dagsläget bedöms 2 % av länets sjöar vara fortsatt antropogent försurande.

Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns på vissa håll i landet i lufthalterna. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender då interncirkulationen i trädkronorna av kväve gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Stockholms län. Om man till våtdepositionen lägger en uppskattad mängd torrdeposition samt det organiska kvävet i nedfallet överskrids den lägre gränsen i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. En hög kvävebelastning kan leda till förändringar hos växtligheten så väl som till negativa effekter både för övergödningen och försurningen. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något generellt begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Stockholms län.

I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Stockholms län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar, toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning.

Resultaten visar att är viktigt att minskningen av svavelutsläppen fortsätter och att åtgärder vidtas för att minska kväveutsläppen. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.