Försurande luftföroreningar leder till försurning av mark och vatten. Detta leder till mobilisering av vissa metaller/element (medan andra fixeras starkare i marken). Via dricksvatten och föda kan dessa förskjutningar påverka människans exponering. Ett bra sätt att studera detta är att mäta retentionen genom biologisk monitorering, d.v.s. bestämning av element i biologiskt prov, t ex blod. Upprepade mätningar över tid kan ge en god uppfattning om utvecklingen av miljö- och exponeringssituationen i ett givet område och användas för att utvärdera effekter av insatta åtgärder. För att kunna göra jämförelser och följa utvecklingen är det viktigt att ha tillgång till bakgrundshalter av miljöföroreningar, vilket är en av målsättningarna med detta projekt. Vänersborg-Trollhättan utgör ett område som starkt förorenats med både försurande luftföroreningar samt metaller. 1993/94 togs blodprov på sammanlagt 372 st 15-åringar i Trollhättan och Uppsala. 1995/96 togs nya prover på 292 av ungdomarna, som då var 17 år gamla. Även en rad andra förhållanden registrerades, bl a andra blodvariabler, som återspeglar järnstatus. Tretton element bestämdes i helblod och plasma med induktivt kopplad plasma masspektrometri. Genom intervju och enkät inhämtades uppgifter om bl a livsstilsfaktorer. Utifrån sju dagars kostregistrering beräknades intag av olika näringsämnen. En stor mängd data angående halter av olika element i helblod och serum hos svenska ungdomar har genererats. Särskilt för rubidium (Rb) och bly (Pb), men också för zink (Zn) och kvicksilver (Hg) var halterna högre i helblod än i plasma. För kadmium (Cd) var medianhalten högre i serum än i helblod. För kobolt (Co), koppar (Cu), selen (Se) och tallium (Tl) var koncentrationerna i helblod och serum ungefär lika höga. Det fanns signifikanta samband mellan halterna i helblod och plasma för Co, Cu, Zn, Se, Rb, volfram (W), Hg och Pb, men inte för rhodium (Rd), palladium (Pd), Cd, platina (Pt) eller Tl. 1993/94 fanns en rad skillnader i elementhalter mellan orterna: Halten av Pb (19%), W (75%) och Rb (9%) var högre i både helblod och plasma hos ungdomar i Trollhättan än i Uppsala. Även för Co, Se, Rb och Pd var koncentrationen högre i antingen helblod eller plasma. För inget av det 13 elementen hade Uppsala-ungdomarna högre halter. Mellan 1993/94 och 1995/96 (ungdomar studerade båda åren) visade halterna av Cu, Se och Cd ökande trender i både helblod och plasma, medan W, Hg och Pb sjönk. Det är inte klart hur stor del av detta som är en tidstrend, respektive återspeglar ökande ålder. En rad andra förhållanden påverkade elementhalterna: Flickorna hade högre halter i helblod av Co och Cu än pojkarna, som hade högre halt av Rb och Pb. Halten av Se i serum var associerat med intaget av selen. Koncentrationerna av Hg i både helblod och serum var relaterade till intaget av fisk, såväl totalt (rS=0,32; P=0,0001), som insjö- och annan fisk, serumhalten också med antalet amalgamfyllningar. Cd i helblod var starkt korrelerat till rökning och till dåligt järnstatus, återspeglat i serumhalten av ferritin (rS=-0,17; P=0,002). Det fanns ett stort antal signifikanta associationer mellan halter av olika element i blod, och särskilt i serum, mycket långt över det slumpen skulle kunna förklara. Det är oklart om detta sammanhänger med kopplad exponering eller metabolism, t ex bindningar till proteiner eller interaktion. Mängder av ytterligare bearbetningar återstår i detta omfattande datamaterial.