De projekt som behandlas i denna rapport är av ganska olika karaktär. I vissa fall har en metod utvecklats av flera länsstyrelser i samarbete, för att sedan följas av ett flertal metodtester och vidareutvecklingar under påföljande år. I andra fall har projekten varit mer av engångskaraktär, utan någon tydlig fortsättning. De förstnämnda har i högre grad resulterat i färdiga undersökningstyper, som kan tillämpas i hela landet. Ett gott exempel är projektområdet 4.1., Skogsbiotopers innehåll (NB: benämningarna och indelningarna är mina egna). För kontinuitetens och den generella tillämpbarhetens skull verkar därför sådan samverkan mellan länsstyrelser, redan från projektets början, vara en god utgångspunkt. Detta bör också öka möjligheterna för de inblandade att skaffa sig god överblick över befintliga metoder, och lägga upp ett testprogram som också kan inkludera tidsmässig och rumslig variation, personberoende, utvecklande av statistiska testmetoder m.m. Andra intressanta exempel är sådana där det tillämpade miljöövervakningsprojektet har gjorts i samarbete mellan länsstyrelser och universitet. Sådana exempel är projekten inom 4.4., Skogsbruk och mossfloran, och 8.6., Vegetationsmätningar. Ett sådant tillvägagångssätt underlättar troligen att projektet innefattar både den tillämpbara bredd och det metodmässiga djup som behövs för en effektiv övervakningsmetod. En svårighet vid genomförandet av en sammanställning sådan som denna är att projekten sinsemellan är av mycket olika karaktär. Vissa projekt är utpräglade biotopövervakningsprojekt, där strukturer och substrat är i fokus, medan andra berör metoder som är generellt tillämpbara för en viss organismgrupp. Däremellan finns dock ett spektrum av olika tillvägagångssätt. Det bör därför redan i ett tidigt stadium göras klart på vilket sätt den metodik som utformas för att övervaka en viss organismgrupp är specifik för just den aktuella biotopen, och varför. Målet bör vara att finna så generella riktlinjer som möjligt, utan att för den skull förlora i detaljinformation. Detta bör förstås vägas mot vikten av kunna testa tidigare oprövade idéer, som inte passar in i de mest övergripande mallarna. Det pågående arbetet med Handboken för miljöövervakning bör leda till en ökad enhetlighet och effektivitet i arbetet med att ta fram gemensam metodik, om det görs i nära samarbete med de instanser (t.ex. länen) som utför den faktiska övervakningen och har de konkreta naturvårdsproblemen närmast till hands.