IVL Svenska Miljöinstitutet har, tillsammans med NILU (Norsk institutt för luftforskning), på uppdrag av Naturvårdsverket genomfört en screening av perflourinerade ämnen (PFAS). Huvudsyftet med studien var att bestämma koncentrationer i olika matriser i miljön, att belysa viktiga transportvägar samt att bedöma sannolikheten för pågående emissioner i Sverige. Studiens resultat skall kunna bidra med underlag för beslut om vidare miljöövervakning av dessa ämnen. I den ursprungliga beställningen ifrån Naturvårdsverket var perflourobutansulfonat (PFBS) det ämne som skulle undersökas men ytterligare 12 PFAS har inkluderats i studien. PFAS har en omfattande användning. Under de senaste decenniet har PFAS blivit mycket uppmärksammade som problematiska föroreningar i miljön. PFAS är som ämnesgrupp mycket toxisk och persistent. En provtagningsstrategi utarbetades utifrån ämnenas möjliga källor. Potentiella punktkällor, diffusa källor (reningsverk) samt bakgrundsstationer valdes ut och provtagningen utfördes i luft, nederbörd, vatten, slam, sediment och fisk. Tre länsstyrelser bidrog med ytterligare nio prover fördelat på ett sedimentprov, fyra slamprover samt fyra vattenprover. Variationen mellan koncentrationer av PFAS var stor både mellan olika substanser och mellan olika provtagningsplatser. Det mest frekvent detekterade PFAS var PFOS. De olika ämnena inom PFAS-gruppen förekom frekvent i proverna från de olika reningsverken vilket indikerar betydelsen av dessa som källa till miljön. Skillnaderna i halter mellan de olika reningsverken var dock stor, både för utgående vatten och för slam. Förhöjda halter av PFAS detekterades även i lakvatten ifrån deponier varför även dessa typer av anläggningar bör betraktas som källor till spridning i miljön. I de luftprover som analyserats var PFOS, PFOA och PFOSA de vanligast förkommande av de i studien ingående PFAS. För PFOS och PFOSA var halterna i prover ifrån urban miljö förhöjda jämfört med bakgrundsproverna medan luftproverna insamlade i anslutning till utvald punktkälla ej var högre än de uppmätta bakgrundshalterna. Långväga transport föreslås som en viktig spridningsväg för PFAS. Även i nederbördsprover var PFOS och PFOA vanligt förekommande dock ej PFOSA. Ett mönster som kunde skönjas var att sulfonamiden PFOSA företrädelsevis detekterades i luft samt fasta matriser (sediment, slam) emedan den telomera föreningen 1,1,2,2-tetrahydroperflourooktansulfonat detekterades vanligen i vattenprover (nederbörd, ytvatten).