En kartläggning av exponering för bostadsradon i Skåne och en miljömedicinsk bedömning av dess effekter har genomförts. Som underlag har använts en kartering av markradonpotential från Sveriges geologiska undersökningar (SGU) med beräkningar av befolkningens fördelning baserad på GIS-metodik, uppgifter om bostadsbeståndet, uppgifter om bostadsradonmätningar från Radonutredningens enkät till landets kommuner år 2000, och uppgifter om kvinnors rökvanor från Medicinska födelseregistret. Uppgifter om boende och rökvanor har också hämtats från Folkhälsoenkät Skåne 2000. Var tolfte person i Skåne (ca 100 000) beräknas vara bosatt i områden med potentiellt hög markradonpotential, och ca 2000 personer beräknas bo på mark med hög radonpotential. De är således bosatta i områden där bostäder med markkontakt kan ha en ökad risk för förhöjda bostadsradonhalter om bostadens konstruktion är olämplig. Skillnaderna mellan Skånes kommuner är betydande; i landsortskommuner som Sjöbo, Tomelilla, Örkelljunga och Kävlinge skattas varannan invånare bo på sådan mark, medan andelen i de stora städerna är några få procent. Karteringen av markradonpotential har dock en viss osäkerhet, och därmed också skattningen för befolkningen. För riskbedömningar avseende radonorsakad lungcancer fordras kunskap om bostadsradonhalter. Bostadsradonläget är svårbedömt, eftersom sammanställningar av radonmätningar saknas från alltför många kommuner. Enligt kommunernas rapportering till Radonutredningen år 2000 är andelen mätta bostäder låg i många kommuner, särskilt anmärkningsvärt även i flera av de kommuner där en betydande del av befolkningen är bosatt på områden med potentiellt hög markradonpotential. I dessa kommuner bor också de flesta (åtta av tio vuxna) i småhus, dvs marknära. En förutsättning för att det konkretiserade miljömålet - inga bostäder ska ha radonhalter överstigande 200 Bqm-3 luft år 2020 - skall kunna uppnås är att radonmätningarna i Skåne intensifieras. Det är ur miljömedicinsk synpunkt angeläget att underlaget för fortsatt miljöövervakning av bostadsradonexponering förbättras och därefter fortsatt uppdateras, med god tillgänglighet för olika samhällsinstanser. Med användning av SSIs antagande att 16 % av lungcancer-fallen i landet förorsakas av radonexponering beräknar vi att det årligen inträffar omkring 75 (osäkerhetsområde 40-150) radonorsakade lungcancerfall i Skåne. Ur folkhälsosynpunkt kan inte radonexponering och rökvanor i befolkningen åtskiljas – huvuddelen av radonorsakade lungcancerfall inträffar bland rökare. En minskad andel rökare i befolkningen kommer således att vara det som kraftigast påverkar radonorsakad lungcancer. Samtidigt måste påpekas att antalet tobaksrelaterade lungcancerfall skulle ha varit lägre om befolkningens radonexponering hade varit lägre. I några av länets kommuner, där närmare hälften av rökarna beräknats vara bosatta på markplan i områden med potentiellt hög eller hög markradonpotential finns därför särskild anledning till riktade insatser och ett genomtänkt förebyggande arbete.