Projektet har syftat till att undersöka förekomst och spridning av polybromerade dibenso-p-dioxiner (PBDD), metoxylerade polybromerade difenyletrar (MeO-PBDE), hydroxylerade polybromerade difenyletrar (OH-PBDE), och polybromerade fenoler i biota från Östersjön. Vi har tidigare rapporterat förekomst av PBDD, MeO-PBDE och OH-PBDE i rödalger och blåmusslor (Malmvärn m.fl. 2005; Malmvärn m.fl. 2005). Halterna av triBDD i blåmusslor från Östersjön visade sig vara anmärkningsvärt höga, högre än för vissa PCBer (t.ex. CB-153) (Malmvärn et al.2005). Analyser utförda inom ramen för Naturvårdsverkets screeningprojekt visade även på förekomst av diBDD och triBDD i abborre från Kvädöfjärden. Detta initierade ytterligare undersökningar. Analyserna visade att prover från marin miljö; musslor, fisk och skaldjur innehåller di-, tri- och tetra-BDD. Halterna var högst i musslor och fisk från kustlokalerna, däremot detekterades inga dioxiner i insjöfisk (Haglund m.fl., 2007). Vår hypotes är att bromerade ämnen produceras naturligt av olika primärproducenter, t.ex. alger och cyanobakterier och att produktionen kan variera mellan olika år beroende på förekomst av sådana producenter. Den ökande tillförseln av närsalter till Östersjön har gynnat snabbväxande trådalgsarter och cyanobakterieblomningar, vilket kan tänkas leda till ökad bildning av bromerade substanser. Om dessa biomagnifierar kan det leda att predatorer, såsom fisk och fågel liksom människa exponeras för relativt höga halter av dessa ämnen. I förlängningen kan det även leda till att bromdioxiner bör inkluderas i EUs dioxingränsvärden för avsalu av fisk vilket kan leda till långtgående konsekvenser för Svensk fiskerinäring.