Den främsta orsaken till försurningen av skogsmarken är depositionen av långväga transporterade svavel- och kväveföroreningar, som kulminerade i början av 70-talet. Effekterna på skogsmarken påvisades under 80-talet (Falkengren-Grerup et al. 1987; Tamm och Hallbäcken 1988; Eriksson et al. 1992) och man kan se tydliga mönster i kartor över markens pH och andra variabler med koppling till markens surhetstillstånd som också speglar depositionsmönstren (www-markinfo.slu.se). Idag är svaveldepositionen kraftigt reducerad medan kvävedepositionen minskat i långsammare takt och utgör fortfarande ett problem tillsammans med ökande bio-logisk försurning pga. ett intensivare skogsbruk. Detta kan påverka skogsmarkens förmåga till återhämtning negativt. Dessutom kan upplagrade mängder svavel ge upphov till bildning av syra när det frigörs, vilket sammantaget kan leda till att återhämtningen blir långsam eller uteblir helt.