Dikning av våtmark i svenska skogsområden under de senaste 120 åren har bidragit till ökad skogsproduktion men också orsakat genomgripande förändringar i skogar­nas omsättning och lagring av vatten. Med tiden ansamlas sediment och vegetation i dikena, och dikesrensning kan behövas för att upprätthålla en hög skogsproduk­tion. Åtgärden kan dock påverka markegenskaper och -processer, vattenkvalitet och kolbalans. Ökad avrinning av total-kvicksilver (THg) och biotillgängligt metylkvick­silver (MeHg) har pekats ut som en potentiell risk vid dikesrensning. En alternativ åtgärd för dikade områden är restaurering till mer naturliga våtmarksförhållanden. Från politiskt håll uppmuntras restaurering som en åtgärd mot översvämningar och torka, för att minska emission av växthusgaser och för att öka den biologiska mång­falden. Åtgärden, som i regel blötlägger torv, riskerar dock att öka den mikrobiella bildningen av MeHg. Mer ytliga flödesvägar i restaurerade våtmarker riskerar också att mobilisera kvicksilver (Hg) från markens övre lager. 

I ett experimentellt fältförsök med sex avrinningsområden och tre referensområden studerades effekter på THg och MeHg i dikesvatten, efter både dikesrens­ning och våtmarksrestaurering, upp till ca två år efter åtgärderna. Fältförsöket kompletterades med provtagning av THg och MeHg i rensade (n = 25; 1–4 år efter rensning) och orensade (n = 25) diken i en rumslig studie med en stor geografisk spridning. Dessutom utvärderades 15 sedimentationsdammar belägna nedströms dikesrensade områden med avseende på bildning av MeHg i dammarna. Slutligen i en litteraturstudie sammanställdes effekter av dikesrensning på skogsproduktion med syftet att väga dessa effekter mot effekter på THg och MeHg i vatten. 

Resultaten visar att dikesrensning inte ledde till några ökningar av THg och MeHg i avrinnande vatten. Tvärt om, minskade koncentrationen och exporten av THg och MeHg i vissa områden. Dikesrensning ledde inte heller till några tydliga ökningar av partikelbundet THg och MeHg. Risken att dikesrensning i avverkade områden kan leda till ökad mobilisering av MeHg från de avverkade områdena kunde inte påvisas genom hydrologisk modellering. Sedimentationsdammar, merparten relativt små, nedströms dikesrensade områden orsakade inga förhöjda halter av MeHg, varken i bottensediment eller i dikesvatten nedströms dammarna. Våtmarksrestaurering ledde till ökade koncentration och export av THg och MeHg i ett av de två restaurerade områdena. 

Sammanfattningsvis visar studierna i projektet att dikesrensning kan minska, och våtmarksrestaurering kan öka THg och MeHg i avrinnande vatten, men att det kan variera mellan områden. Det gäller åtminstone under de första åren efter åtgärderna som studierna avser. Dessa förändringar drivs troligtvis av en kombina­tion av i) ändrade flödesvägar för vattnet och ii) förändrade redox-förhållanden i marken då grundvattenytan sänks (vid dikesrensning) respektive höjs (vid våtmarksrestaurering).