Sedan kravet på ekonomisk säkerhet i samband med deponering infördes i svensk lagstiftning har olika åsikter framförts om säkerheten, bl.a. om åtgärdsunderlaget som den ekonomiska säkerheten ska bygga på och säkerhetens storlek. Att ställa säkerhet är dessutom relativt dyrt, varför det finns ett intresse att se till att beloppet vare sig är för högt eller för lågt samt att tiden för säkerhetens permanens är riktig. Envipro Miljöteknik har av Naturvårdsverket fått i uppdrag utreda säkerhetens storlek och struktur. Utredningen inriktas i första på den ekonomiska kalkylen men diskuterar också några sätt att se på den ekonomiska säkerheten mot bakgrund av deponiers olika förutsättningar.

Den ekonomiska säkerheten ska säkerställa att en deponi, vid verksamhetsutövarens obestånd, kan avslutas enligt de krav som deponeringsförordningen föreskriver. Tidsaspekten är därvid 30 år och omfattar den s.k. efterbehandlingsfasen. Beloppet som krävs är emellertid inte konstant i tiden. I fallet med en deponi under uppbyggnad ökar efterhand behovet av åtgärder, t.ex. genom ökningen av ytor som ska avslutas. Vid en deponi som har upphört att ta emot avfall och som är under efterbehandling, minskar åtgärdernas omfattning efterhand som åtgärderna vidtas. Vidare så ökar osäkerheten i den ekonomiska kalkylen med tiden, dvs det är avgjort svårare att bedöma åtgärdernas kostnader ju längre fram i tiden som kalkylen ska gälla.

Det finns således flera skäl att ändra den ekonomiska säkerheten med tiden. Vår rekommendation är att bestämning av åtgärdernas omfattning och dess kostnader bör inskränka sig till maximalt tre år, eller till annan speciell tidpunkt som föranleds av särskild omständighet, t.ex. betydande efterbehandlingsåtgärd som genomförts. Säkerheten bör således omprövas efterhand och ny säkerhet fastställas med de förutsättningar som råder vid varje ny tidpunkt.

Sluttäckningen är en stor post i kalkylen för den ekonomiska säkerheten. Stora mängder material åtgår och det finns både miljö- och kostnadsskäl att överväga användningen av restprodukter. I ett inte alltför orealistiskt fall visas i utredningen att sluttäckningen kan blir cirka 30% billigare med måttlig användning av t.ex. avloppsslam i skyddstäckningen. I extrema fall, där alternativkostnaden är hög för restprodukten (t.ex. deponeringskostnaden för restprodukten) och där relativt stor mängd restprodukt används, kan restproduktens alternativkostnad täcka hela sluttäckningens kostnad.

Restproduktanvändningen påverkar således den ekonomiska säkerheten storlek i hög omfattning. Godkännandet av användningen av respektive restprodukt bör därför vara klart vid ställande av säkerheten och man bör kunna styrka att restprodukterna finns tillgängliga vid ett eventuellt utlösande av säkerheten. En annan aspekt på frågan är att verksamhetsutövaren, vid ett utlösande av säkerheten, inte kommer att ansvara för och genomföra åtgärderna. Det är således föga fruktbart att bygga kalkylen för säkerheten på goda kommersiella relationer mellan t.ex. en materialleverantör och verksamhetsutövaren. Kalkylen ska i stället bygga på de förutsättningar som den part har som ska ansvara för att åtgärderna genomförs.

När det gäller deponier finns en rad faktorer att ta hänsyn till som är anläggningsspecifika och platsspecifika. Omfattningen av avslutningsåtgärder och kostnaderna för åtgärderna kan därför variera stort. I utredningen har fyra åtgärder tagits med i kalkylen:

• Sluttäckning
• Omhändertagande och rening av lakvatten
• Omhändertagande av deponigas
• Uppföljning och kontroll

Följande storlekar på deponier har valts som grund för kalkylen:

• 10 ha för deponi för farligt avfall
• 10 respektive 40 ha för deponi för icke farligt avfall
• 10 ha för deponi för inert avfall

Sluttäckningen svarar för den största kostnaden vid en avslutning och påverkar också den ekonomiska säkerheten storlek i hög grad. I utredningen har ett kostnadsintervall betraktats som baserats på naturprodukter. Detta intervall visar att kostnaden varierar mellan cirka 25-40 Mkr för en 10 ha stor deponi för farligt avfall. För en deponi för icke farligt avfall med samma storlek (10 ha) är intervallet 20-35 Mkr. För den sistnämnda typen med storleken 40 ha är intervallet cirka 80-140 Mkr. Observera att i dessa kostnader finns ingen användning av restprodukter.

När det gäller omhändertagande och rening av lakvatten är förhållandena olika vid olika anläggningar. Vissa deponier har etablerat nya reningssystem eller har en kontrakterad överföring av lakvattnet till annat reningsverk, vilket normalt ger lågt belopp på den ekonomiska säkerhet som ska ställas. Kalkylen bör därför göras specifikt för varje anläggning. I utredningens kalkyl har förutsatts att en nyinvestering sker i ett lokalt reningsverk för deponin med en avskrivnings- och drifttid på 30 år. Kalkylräntan har valts till 5%. Vidare har förutsatts att deponin för farligt avfall kräver mer avancerad rening än deponin för icke farligt avfall. Kalkylen visar att hanteringen och reningen vid en deponi för farligt avfall (10 ha) ligger i intervallet 10-25 Mkr. För deponi för icke farligt avfall är intervallet 5-10 Mkr (10 ha) och 8-16 Mkr (40 ha). För deponi för inert avfall har ingen lakvattenhantering bedömts behövas.

Förbudet mot deponering av organiskt avfall väntas ge små mängder deponigas i de nya deponier som byggs. Inte heller i en deponi för inert avfall kan deponigas förväntas i betydande mängd. Däremot kommer gamla deponier med högt organiskt innehåll att fortsätta producera gas i betydande mängd i många år. I kalkylen har därför endast gamla deponier för icke farligt avfall medtagits där kalkylen bygger på underhåll och drift av redan etablerade system samt filterbyggnad för metanoxidation; det senare i syfte att skydda miljön mot ofrivilliga utsläpp. Kalkylen visar att kostnadsintervallet för den ekonomiska säkerheten är i storleksordningen 1,5-2 Mkr för 10 ha stor deponi och 3,5-5,5 Mkr för 40 ha stor deponi.

För kontroll och övervakning har själva uppföljnings- och kontrollkostnaderna kalkylerats i utredningen. Dessa visar att den ekonomiska säkerhetens storlek varierar mellan 1,5-4,5 Mkr för samtliga deponityper och storlekar utom deponin för inert avfall där säkerhetens storlek bedömts till mindre än 0,1 Mkr. Principiellt kvarstår dock en stor fråga kring kalkylen när det gäller kontroll och övervakning. Kontroll- och övervakningsprogram baseras på någon form av riskanalys där ”acceptabla” analys- och mätvärden framräknats i vissa punkter för att följa upp deponins miljöpåverkan. Vid avvikelser (överträdelser) ska korrigerande åtgärder vidtas för att ”återföra” miljöpåverkan till ”acceptabla” värden. Korrigerande åtgärder kan vara omfattande och skulle vid krav på täckning med ekonomisk säkerhet kunna få stor betydelse. Etablerad metodik för hur en sådan beräkning bör göras är dock inte utredd i deponisammanhang och korrigerande åtgärder har inte medtagits i utredningen.