Palsar är kullar, ryggar eller mer vidsträckta upphöjningar i myrmark med torv i ytan vilka innehåller perenn tjäle och har bildats genom tjällyftning. Tre huvudtyper av palsar före­kommer, nämligen kupolformade palsar, flacka palsflak och strängformade palsar. Palsar av dessa tre typer uppträder ofta sammanvuxna till palskomplex. Det gäller särskilt stora palsar.  

Lithalsar liknar palsar, har en frusen kärna och har bildats genom tjällyftning i denna men består enbart av mineraljord. De förekommer på många håll i eller i anslutning till palsmyrar, framför allt i deras randzoner.  

Palsar kan uppstå i primära myrpartier, i myrpartier där helt försvunna palsar tidigare funnits samt i tuvor eller strängar. Palsbildning initieras sannolikt genom att tjälen på vissa ställen (exempelvis där snötäcket är tunnare) tränger djupare ner och orsakar större tjällyft­ning än i omgivningen. Om tjälen kvarstår över sommaren blir den upphöjda myrytan på-följande vinter mer utsatt för frost och en ytterligare höjning i förhållande till omgivningen äger rum. Därigenom bildas en embryonal pals med ett ytligt skikt av perenn tjäle som kan bli mäktigare genom tillväxt mot djupet. När tjälen nått ner till mineraljorden under torven, kan denna – om den är tjällyftande (dvs. finkornig) – delta i den fortsatta palsbildningen. Om så inte är fallet avstannar tillväxten vilket i allmänhet innebär lägre palsar.  

Palsar har tidigare tenderat att genomgå ett cykliskt utvecklingsförlopp, mer uttalat i myrar med högre palsar. Dessa anläggs i en myr, tillväxer, uppnår ett mognadsstadium och börjar så småningom brytas ner. Nedbrytningen resulterar i en öppen vattensamling som efter hand växer igen. Därvid kan den ursprungliga myren återskapas så att förutsättningar för palsbildning ånyo inträder. Detta förlopp har i dag till största delen upphört och ersatts av en ensidig nedbrytning.  

Nedbrytning av palsar kan ske genom olika processer som ofta uppträder tillsammans och kan leda till fullständig förintelse. De två viktigaste processerna är blockerosion och allmän upptining (som i sin tur leder till hopsjunkning av en pals). Blockerosion inne­bär nedbrytning av en pals från sidan genom att torvblock lossnar och faller ner så att en erosionsbrant uppstår. Öppet vatten är både en agent för och ett resultat av denna process. Den kan fortsätta tills den berörda palsen är helt borta, men många gånger (särskilt i pals­komplex och vidsträckta palsar) upphör nedbrytningen och erosionsbranterna växer igen. Palskomplex med djupa inskärningar vittnar ofta om att sådan nedbrytning har ägt rum.  

Blockerosion förutsätter – eller åtminstone underlättas av – öppet vatten vid och sprickor i palssidorna. Bådadera är vanligt förekommande. I samband med blockerosion tinar den frusna palskärnan och sjunker ihop allt eftersom erosionsbranten äter sig in i palsen. Mer allmän upptining och hopsjunkning av palsar, utan samtidig blockerosion, är ett vanligt fenomen i palsmyrar, särskilt vad gäller unga och låga palsar. Det har blivit mer och mer vanligt under de senaste tre – fyra decennierna. Även stora, mogna palsar har på många håll sjunkit ihop märkbart under senare tid utan tecken på andra former av nedbrytning. 

 Palsbildningen innebär att den hydrofila myrvegetationen successivt ersätts av ristuve-vegetation med arter anpassade till en torrare miljö. Mossor etablerar sig tidigt. Något senare kommer hjortron och andra blomväxter. Därefter kommer dvärgbjörk och andra ris. Kråkris etablerar sig sent men blir ofta en dominerande art tillsammans med dvärgbjörk och hjortron. Högre palsar är ofta kala eller har sparsam vegetation som domineras av lavar.