Rapporten undersöker jägares och lantbrukares attityder till vildsvin, till utfodringav vilt och till jakt på åtel genom attitydstudier. Majoriteten jägare och lantbrukarefrån Götaland och Svealand uppgav att vildsvin fanns etablerade, och de flestarespondenterna med vildsvin ansåg att stammen var för stor och orsakadeoacceptabla skador på grödor

Utfodring av klövvilt var vanligare bland jägare än bland lantbrukare; i bäggegrupperna var vildsvin den klövviltart som minst andel ville gynna. De viktigasteskälen att utfodra var att minska skador, förenkla jakt och att avleda klövvilt frånskadekänsliga områden. Jägare som utfodrade vilt sköt fler vildsvin, och ansåg attmängden skador på grödor var mindre än jägare med vildsvin som inte utfodradevilt. Det fanns inga samband mellan utfodring och synen på skador på grödor förlantbrukare. Cirka 10 % av lantbrukarna ansåg att utfodringen var för omfattandepå deras brukningsenhet och cirka 20 % ansåg att utfodringen var för omfattandepå angränsande fastigheter.

Hälften av jägarna och 60 % av lantbrukarna med vildsvin hade åtlar, i huvudsakför att jaga vildsvin. Det var ingen signifikant skillnad i synen på skador mellanjägare eller lantbrukare som hade respektive inte hade åtlar. Däremot fanns det ettpositivt samband mellan skadenivåerna och hur ofta åtlarna nyttjades, vilket antyderatt jakttrycket ökar när skadorna ökar. Jägare med åtlar sköt fler vildsvin ände som inte hade åtlar och åteljakten stod för 43 % av alla fällda vildsvin. Åteljaktenär därmed av avgörande betydelse för regleringen av vildsvinsstammen.

En majoritet av jägarna ville se vildsvin minst varannan gång de besökte enåtel för att tycka att åteljakt skulle kännas meningsfull, men besöksfrekvensenvar lägre än så. Jägare uppgav att det var vanligare att de såg klövvilt på åtlar medfoderspridare än på åtlar där större mängder foder lades ut mer sällan, och detfanns även en positiv effekt av mängden foder för gruppen med foderspridare. Detfinns en potential att öka åteljakten, då hälften av jägarna med vildsvin inte haråtlar och 40 % av dem med åtlar inte utnyttjar dem. Samtidigt finns en uppenbarrisk att besöksfrekvensen av vidsvin skulle minska genom begränsande regelverkför åtling, vilket sannolikt skulle försvåra en sådan utveckling.

Syftet med utfodring är att stödja eller avleda viltet, medan syftet med åtling äratt förenkla jakt. I bägge fallen har utplaceringen av fodret en styrande och sannoliktäven en stödjande effekt. Sammantaget är det svårt eller ogörligt att separerade ekologiska effekterna av utfodring och åtling, och lika svårt att skilja dem definitionsmässigt.Alla former av utfodring och åtling kan ha stödjande effekter, mende kan kompenseras för genom utökad jakt.

Nyckelord: Utfodring, Åtel, Vildsvin, Jakt