Trots att ytan av formellt skyddade områden ökar så minskar den biologiska mångfalden i Sverige. För att naturvården i Sverige ska bli effektivare krävs det ökad kunskap om varför områdesskyddet inte räcker till för att bevara den biologiska mångfalden. En effektiv naturvård kräver kunskap om vilken effekt områdesskydd har på den biolo­giska mångfalden. Eftersom biologisk mångfald påverkas av ekologiska processer på skalor som kan vara större än enskilda reservat, tar vi i denna rapport upp hur skyddade områden bör följas upp i ett landskapsperspektiv. Ett sådant perspektiv behandlar var skyddade områden placeras i landskapet och hur landskapet runt skyddade områden hanteras för att bevara mångfalden. Som grund för detta beskriver vi hur uppföljningen av områdesskydd i Sverige bedrivs idag, vilka aspekter som bör vägas in när man utvär­derar områdesskydd, och indikatorer som idag används för att följa upp områdesskydd. Utifrån detta ger vi ett antal rekommendationer om framtida uppföljningar. 

Vi beskriver relevanta ekologiska teorier för hur organismers rörelser inom genera­tioner (dagliga eller säsongsmässiga rörelser) och mellan generationer (spridning) inne­bär att både risken för utrotning och lokala populationsstorlekar beror av det omgivande landskapets karaktär. I vissa fall leder dessa processer till tidsfördröjda effekter, vilket gör att det inte räcker att följa den biologiska mångfalden som sådan, utan även hur landskapets struktur utvecklas, för att hinna reagera på förändringar i tid. Relevanta ekologiska teorier kan användas för att förstå hur landskapets komposition (mängd habitat) och dess konfiguration (hur habitat är fördelat) påverkar organismer i ett skyd­dat område, men detta kräver ökade kunskaper om hur organismer utnyttjar resurser över olika skalor och sprider sig mellan delpopulationer. En systematisk kunskapssammanställning visar att ekologiska processer på landskapsskalor påverkar popula­tioner i skyddade områden, men att det empiriska underlaget är svagt och inte tillåter analyser av vilka ekologiska processer som har störst betydelse på landskapsnivå. Även vad gäller naturliga störningar behövs ett landskapsperspektiv. Eftersom regelbundna störningar kan vara svåra att säkerställa i tillräcklig omfattning i enskilda reservat krävs ett fokus på att säkerställa förekomst av störningar i hela landskap. Även här är det empiriska underlaget svagt. 

I en internationell utblick går vi igenom vilka indikatorer som kan användas för att följa upp biologisk mångfald, baserat på inventeringar, habitatkaraktärisering och expertbedömningar. Vi gör också en genomgång av uppföljning och övervakning av bio­logisk mångfald i Sverige idag, både generellt och med avseende på skyddade områden. Det nuvarande systemet med uppföljning av typiska arter skulle kunna utvecklas till ett indikatorsystem, genom att arter grupperas efter olika habitatkrav och rörlighet, för att fungera som indikatorer eller informera modellbaserade indikatorer. Den nuvarande hanteringen av data försvårar dock utnyttjandet av data för uppföljning. Vi beskriver hur data kan informera indikatorer som sedan kan användas för att informera beslut. 

Genom att kombinera befintliga generella övervakningsprogram, specifika invente­ringar och fjärranalys, kan både specifika och generella bevarandemål följas upp genom statistisk analys och processbaserad modellering. Vi sätter indikatorer i ett utvärderings­sammanhang genom att utgå ifrån Förändringsteori (Theory of Change) vilken bildar grunden för ett ramverk för utvärdering av skyddade områden kallat PAME (Protected Area Management Effectiveness). Där används en process för programutvärdering som utifrån definierade mål och medel (i det här fallet bevarande av biologisk mångfald genom områdesskydd), beskriver vägen från åtgärd till resultat i flera steg i en så kallad effektkedja. En slutsats av detta perspektiv är att dagens utvärderingar oftast saknar en kontrafaktisk analys, det vill säga en jämförelse mellan vad som hänt med och utan skydd, vilket försvårar slutsatser om områdesskyddets betydelse. Möjlighe­ten att göra sådana analyser försvåras också av att data inte systematiskt samlas in både i och utanför skyddade områden, vilket gör det svårt att jämföra vad som händer i skyddade och icke-skyddade områden som kan skilja sig på andra sätt än i skyddet som sådant. 

 Utifrån våra analyser drar vi slutsatsen att dagens uppföljningar behöver bli bättre på att fånga effekten av områdesskydd som sådant och att utvärderingar av områdes­skydd ofta saknar ett landskapsperspektiv. Vi menar dock att en kombination av stärkt datainsamling, bättre utnyttjande av fjärranalys, samt strukturerad uppföljning och analys med dessa data enligt Förändringsteori, utgör en bra grund för vetenskapligt grundade utvärderingar av skyddets verkliga betydelse för biologisk mångfald. Vi rekommenderar att sådana analyser är kontrafaktiska och fokuserar både på specifika och allmänna värden för biologisk mångfald. Detta kräver förstärkt insamling och nyttjande av data, både från skyddade och icke-skyddade områden. Analyser bör använda sig av ett explicit landskapsperspektiv, vilket kommer att kräva att en bred palett av metoder används, anpassad till kunskapen om enskilda organismer och deras sätt att använda landskap. Det är lämpligt att anta en strategi för hantering av varierande kunskapsunderlag inom vilken val av metod för att svara på en utvärde­ringsfråga kan anpassas till den kombination av information som är tillgänglig vid utvärderingstillfället. En uttrycklig hantering av osäkerhet kombinerad med försiktig­hetsprinciper, säkerställer att brist på kunskap inte leder till beslut som äventyrar den biologiska mångfalden.