SMED har inom projektet utvärderat förslag på ändring av EU:s avloppsdirektiv avseende skärpta kvävereningskrav. Som indata i projektet användes underlag från Svenska Miljörapporteringsportalen (SMP) med reningsverkens egna uppgifter sammanställda av Naturvårdsverket, inkluderande alla aktuella reningsverk, deras belastning, vattenvolym samt utsläpp under 2020.

Reningsverken delades in i fyra grupper beroende på deras förutsättningar och ombyggnadsbehov. Grupp 1 bestod av reningsverk som släpper ut vatten till Bottenviken och Bottenhavet och som inte har någon fungerande kväverening idag. Det antogs att dessa reningsverk byggs om från aktiv-slamprocessen till MBBR-processen i befintliga och nya volymer. Grupp 2 bestod av de reningsverk som till stor del är beroende av naturlig retention av kväve på väg till havet. Dessa reningsverk antogs ha en högre vattentemperatur och byggas om på samma sätt som de i grupp 1, dock med mindre behov av nya bassängvolymer. Grupp 3.1 bestod av reningsverk som tar emot belastning > 100 000 pe och redan har kvävekrav, dock inte lika omfattande som enligt förslaget. Dessa reningsverk antogs byggas om till MBR i befintliga volymer. Den sista gruppen, och den största till antal, grupp 3.2, bestod av reningsverk som redan har kvävekrav men är mindre än 100 000 pe. Dessa reningsverk antogs kompletteras med efter-denitrifikation i en MBBR samt skivfilter.

Investeringskostnad för flera typiska reningsverk tillhörande varje grupp togs fram av SMED med användning av kalkyler tillhandahållna av Mittsverige Vatten och Avfall (MSVA) samt nya kalkyler som tagits fram av Sweco som underkonsulter inom projektet. Tillkommande driftkostnader och utsläpp av växthusgaser beräknades schablonmässigt. Kostnader och utsläpp uttryckta per belastning i pe, kvävereningsbehov i kg N eller hydraulisk kapacitet i m3/h extrapolerades från de typiska reningsverken till alla reningsverk i gruppen för att ta fram total kostnad och utsläpp per grupp och för hela Sverige.

Genomgång av utsläppsdata för alla svenska reningsverk visade att 161 av 179 reningsverk som tar emot vatten från tätorter större än 10 000 pe eller nära den gränsen behöver byggas om som en direkt konsekvens av föreslagna skärpta krav i nya avloppsdirektivet. Dessa reningsverk renar vatten från ca hälften av Sveriges befolkning. Om även pågående eller planerad ombyggnad av fem reningsverk i Stockholm och Göteborg räknas in kommer ca 70 % av hela Sveriges reningsverkskapacitet att behöva byggas om inom loppet av 13 år. Det kommer innebära stora utmaningar med att klara den tuffa tidsplanen, men även stora kostnader för samhället.

Total investeringskostnad för alla ombyggnationer uppskattas till 20,5 miljarder kronor. Hårdare reningskrav och mer avancerad reningsprocess innebär även väsentlig ökning av elförbrukning och användning av extern kolkälla, som vanligtvis produceras av naturgas eller andra fossila råvaror. Total tillkommande årskostnad, som inkluderar kapitalkostnader, ökad förbrukning av energi och kemikalier samt förstärkt personalstyrka beräknats till 1,8 miljarder kronor per år.

Det finns stora skillnader i de tillkommande kostnaderna för olika reningsverk med olika förutsättningar. Kostnad per pe är högst för små reningsverk i Norrland (> 1 000 kr/år, pe) medan den är lägst för medelstora och stora reningsverk i södra Sverige (< 100 kr/år, pe). Även specifika kostnaden för reduktion av 1 kg N varierar kraftigt för olika reningsverk och uppgår till > 1 000 kr/kg N för de små reningsverk som renar kväve bra redan idag.

Införande av de skärpta kvävekraven förväntas öka Sveriges utsläpp av växthusgaser med 38 000 ton CO₂-ekv/år, exklusive indirekta utsläpp förknippade med ombyggnation av reningsverken, så som nya betongkonstruktioner, ledningsdragningar och ny utrustning. Det är en av de största skillnaderna jämfört med EU:s konsekvensanalys där utsläppen av växthusgaser förväntas minska som ett resultat av hårdare kvävekrav.

Beräkningar i denna rapport är gjorda på schablonmässigt sätt och det finns stora osäkerheter i de presenterade siffrorna. Osäkerheten bedöms till ± 50-60 %. Det beror på att alla reningsverk är unika och har egna förutsättningar som gör att förbättring av kväverening kan kräva större eller mindre ombyggnationer. Det är även svårt att avgränsa vilka kostnader som ska räknas in som direkt orsakade av hårdare kvävekrav och vilka som skulle uppkomma oavsett kvävekravet, exempelvis renovering av bassänger och byte av äldre utrustning, ombyggnad av processen för att öka kapaciteten, polerande filtrering som behövs för långtgående kväverening men även för att uppfylla allt hårdare fosforkrav och förbehandla vattnet inför införande av läkemedelsrening.

Trots stora osäkerheter stämmer SMED:s bedömning ganska bra överens med den bedömning som Svenskt Vatten har gjort tidigare. EU-kommissionens konsekvensbedömning till föreslagna krav presenterar dock en mycket mer positiv bedömning där kostnader är mycket lägre och att nya krav leder till minskad klimatpåverkan. Vid närmare kontroll av EU-kommissionens bedömning kan det konstateras att det finns stora brister i de antaganden som ligger till grund för bedömningen. Som ett exempel antogs att de reningsverk som redan har fungerande kväverening och reducerar kväve till 10-15 mg/l kan uppfylla även de föreslagna kraven utan någon ombyggnad och utan dosering av extern kolkälla.