Begreppet grön infrastruktur (GI) har lyfts som en del av EU:s biodiversitets strategi och på nationell nivå har alla svenska län utvecklat planer för att integrera ett landskapsperspektiv i naturvårdsarbetet. För detta krävs en god kännedom om befintliganaturvärdens förekomst, och utvecklade verktyg för rumslig planering – det vill säga kunskap om både det ekologiska systemet och kompetens och resurser för effektivförvaltning. Här utgör relevanta indikatorer för biologisk mångfald på landskapsnivå en avgörande komponent. Det svenska skogslandskapet är efter snart 200 år av kommersiellt skogsbruk kraftigt dominerat av brukade skogar, och kvarvarande skogar med höga naturvärden förekommer i huvudsak som isolerade fragment. Förutom förlusten av naturskogsarealer så innebär detta också att konnektiviteten är dålig och därmed finns stora brister i skogslandskapets gröna infrastruktur. I projektet har vi belyst bristandestrukturell och funktionell konnektivitet i det svenska skogslandskapet. En utgångspunktför detta har varit mångfaldskonventionens (CBD) Aichi-mål 11 där förutom ett kvantitativt mål (minst 17 % av landarealen skyddad till 2020) även kvalitativa mål anges; såsom det enskilda skogsbestånds kvalité och storlek, representativitet medavseende på olika skogsmiljöer, konnektivitet på landskapsnivå, samt behovet av en effektiv skötsel, restaurering och rumslig planering. Dessa kvalitativa mål är relevanta för områdesskyddet men också för frivilliga avsättningar och den generella hänsynen som tas vid skogsbruksåtgärder.

Tillgången på relevanta heltäckande geografiska data för rumslig planering av naturvård på landskapsnivå har ökat kraftigt i sen tid. Därmed finns goda möjlighetertill analyser av tillstånd och utveckling av nya planeringsverktyg. Vi har i projektetanvänt en lång rad av dessa data och genom ett antal delstudier bidragit med underlagtill en effektivare förvaltning av och stärkande av den gröna infrastrukturen för skogligbiologisk mångfald på både nationell och regional nivå. Som en utgångspunkt för projektet genomfördes en analys av länens GI-planer. Analysen fokuserade på en kvantitativ sammanställning av planernas hantering av den vetenskapliga litteraturen, befintliga kartunderlag och de direkta och/eller indirekta åtgärder som identifierats. Som en kompletterande kvalitativ analys har framtagandet av planerna diskuterats med länens GI-koordinatorer genom individuella intervjuer och workshops. En annan utgångspunkt har varit att utvärdera förekomsten av funktionella nätverk av skogar med höga naturvärden. I denna del har det fjällnära skogslandskapets unika värden jämförts med övrig skog i Sverige. Vi har vidare analyserat de skogliga impedimentenspotentiella roll för att stärka GI. Som ett verktyg för att analysera funktionell konnektivitet har vi använt så kallade ”ekologiska profiler” där förekomsten av virtuella arter med olika arealkrav och spridningsförmåga karterats i olika regioner.

Som en central slutprodukt, en landskapsindikator, har vi genomfört en ”virtuellinventering av skogliga värdekärnor” med höga naturvärden (dvs. det internationella begreppet ”High Conservation Value Forests”) genom att med ett stort antal geografiska variabler som påverkar graden av naturlighet och artificiell intelligens modellera sannolikheten för värdekärna i fyra delregioner i Sverige. Sannolikheterna har skattats förmer än 21 miljoner hektar skog och på en skala (1 hektar) som är relevant för rumslig 7planering. De genererad sannolikhetskartorna har ett specifikt värde för identifiering av skogliga värdetrakter, dvs områden som bidrar till en fungerande grön infrastruktur, eller där en sådan kan skapas genom utökat områdesskydd och/eller restaurering. Modellen ger också information om trakter och landskap där möjligheten att skapafungerade grön infrastruktur är mycket begränsad, och där ett fortsatt skogsbruk inte på samma sätt hotar befintliga naturvärden. Modellen har sedan använts för att beskriva den strukturella och funktionella förekomsten av livsmiljöer för ett antalvirtuella arter i form av ekologiska profiler baserat på förekomst i olika skogstyper, och med olika arealkrav och spridningsförmåga. Projektets samlade resultat har sammanfattats i en rad slutsatser och rekommendationer strukturerade efter Aichi mål 11:s kvalitativa kriterier. En central slutsats är behovet av att bryta upp den strikta tudelning av skogslandskapet (i naturvård eller produktion) som råder. Denna uppdelning begränsar möjligheterna att effektiv stärka den gröna infrastrukturen och bör kompletteras med målklasser som fokuserar på mångbruk. För detta krävs regionalt anpassade former för samverkan med ett landskapsperspektiv. Rapporten avslutas med en reflektion kring framtida forskningsutmaningar. Vi ser behov av forskning både kring det ekologiska systemet och förvaltningssystemet då båda dessa dimensioner är avgörande för att nå våra nationella miljömål och internationella åtaganden.