Sammanfattning

Förekomsten av nya flamskyddsmedel undersöktes i både marina (musslor, tånglake, strömming, sillgrissla, gråsäl, tumlare och havsörn) och limniska ekosystem (abborre och utter). Totalt studerades drygt 50 prover. Organofosfater (OP), dekloran plus (DP) och närbesläktade ämnen (mirex, dekloran 602 och dekloran 603) detekterades frekvent, tetrachlorobisfenol-A (TCBPA) detekterades i två prover (abborre) och pentabromtoluen och 2,3,5,6-tetrabromo-p-xylen detekterades inte i något prov.Det är stora skillnader i förekomst av OP, dekloraner (inklusive Mirex) och bromerade difenyl etrar (BDE, referensämnen) i arter vid basen och toppen av näringsvävarna. OP är de klart dominerande föroreningarna vid basen (musslor och fiskar). De utgör också en stor andel (ca 75%) av de detekterade föreningarna i sillgrisslor och uttrar. Däremot står BDE och dekloraner för en stor andel (cirka 3/4) av föroreningarna i tumlare och gråsäl och dominerar (ca 90 %) i havsörn. Detta indikerar att OP är mindre beständiga än BFR, medan mirex och de andra dekloranerna har liknande persistens som BFR.Föroreningsprofilerna för OP:er är likartade i de flesta arter, med undantag för gråsäl, tumlare och tånglake. Tri(1-klor-2-propyl) fosfat (TClPP) är i allmänhet den vanligaste OP:n, följt av butylfosfater och 2-etylhexyl difenylfosfat. Gråsäl och tumlare innehöll enbart klorerade OP (TClPP och tri(2-kloretyl) fosfat). Föroreningsprofilerna för OP i tånglake varierade kraftig mellan och inom provplatser. Bland dekloranerna dominerar två föreningar, mirex och dekloran 602, i marina toppkonsumenter. De förekom i lägre halter vid basen på födoväven och där påvisades även dekloran plus i liknande halt.Totalhalten av de tre studerade grupperna (OP, dekloraner och BFR) i de mest förorenade proverna är mycket lika, runt 1 μg/g fett, men det är stora haltskillnader mellan olika arter. OP förekommer i liknande koncentrationer i arter vid basen och på toppen av födovävarna. Sålunda verkar inte OP biomagnifiera. De råder sannolikt ett jämviktstillstånd som kännetecknas av ett relativt högt upptag och en lika hög eller högre (tumlare och gråsäl) metabolisk nedbrytning. Däremot finns det mycket som tyder på att dekloran 602 och mirex biomagnifierar och gör så i liknande utsträckning som BFR. Halterna av båda föroreningsklasserna är cirka 10 gånger högre i däggdjur och sillgrissla än i musslor och fisk och minst 10 gånger högre i havsörn än i däggdjur och sillgrissla. TCBPA hittades i två av fyra prover av abborre, men inte i något av de tolv undersökta utterproverna, vilket tyder på att den inte biomagnifierar.Proverna av sillgrissla täcker en tidsperiod på mer än 30 år, vilket möjliggör tidstrendanalys. Samtliga ämnesklasser uppvisar tidstrender och samtliga uppvisar minskande halter under senare år. Emellertid har aromatiska OP varit i stadig nedgång under hela perioden, medan koncentrationerna av klorerade OP och alkylerade OP först ökade, nådde en topp runt år 2000 och sedan minskade. Liknande haltprofiler observeras för mirex, dekloran 602 och dekloran 603, men dessa nådde en topp omkring 2005-2010. Koncentrationerna av Dechlorane Plus minskar långsamt men stadigt med tiden. Tidstrenderna för BDE skiljer sig mellan BDE:er med olika bromeringsgrad. De mindre bromerade ämnena minskar snabbt i halt med tid, medan dess att medelbromerade ämnen minskar relativt långsamt och högbromerade ökar något med tiden.