Grunda vegetationsklädda områden i skyddade lägen på svenska ostkusten utgör viktiga rekryteringsområden för ett flertal vårlekande arter som abborre, gädda, mört, löja, björkna, braxen m.fl. arter (Karås 1999, Urho 2002, Ljunggren 2005). I dessa områden finns det substrat för lek, skyddande växtlighet, föda för de snabbt växande fiskynglen och en lämplig uppväxtmiljö vad gäller fysikaliska och vattenkemiska betingelser (Urho 2002, Karås 1996, Karås 1999). Grunt vatten i kombination med förhållandevis lång omsättningstid ger upphov till höga vattentemperaturer under vår och försommar vilket främjar fiskynglens tillväxt. Den förhöjda vattentemperaturen i grunda havsvikar anses vara en av två huvudfaktorer till varför de är så viktiga för fiskarnas reproduktion. Den andra huvudfaktorn anses vara bottenvegetation, vars positiva inverkan kan antas bero på flera olika faktorer. Förutom att utgöra leksubstrat och gömsle för fiskyngel finns stora delar av deras föda i anknytning till växtligheten.

Normalt så finns en mycket stor mellanårsvariation i rekrytering av många av kustens fiskarter. I synnerhet för abborre är detta väl dokumenterat (Karås 1996, Neuman 1976). I ett ”normalt” tillstånd styrs detta av väder och vind. Ett snabbt temperaturfall orsakat av kraftiga vindar och uppvällning av kallt bottenvatten kan i princip slå ut en hel årskull. En varm och stabil vår och sommar producerar som regel starka årskullar. Detta gör också att mer skyddade och avsnörda miljöer är stabilare, och som regel väldigt viktiga kärnområden för många vårlekande sötvattensarter. Samtidigt kan arealerna av mer exponerade områden vara mångfalt större, och vid gynnsamma förhållanden har de även potential att producera stora mängder yngel. 

Kustzonens akvatiska miljö har under lång tid påverkats av mänsklig aktivitet som exempelvis övergödning och fysisk exploatering. Flera fiskarter nyttjar också lek- och uppväxtområden i sötvatten. Dessa miljöer är som regel ännu hårdare påverkade genom utdikningar, sjösänkningar, vandringshinder etc. Många kustfiskbestånd har de senaste tiotalet åren lidit av svag rekrytering (Ljunggren m.fl. 2005). Orsakerna är inte helt klarlagda, men antas kunna vara flera. Exempelvis finns sedan lång tid påverkan till följd av utdikningar och vandringshinder i anslutande sötvatten (Ljunggren m.fl. 2011) vilka får återverkningar på kustens ekosystem. Det övergripande mönstret har under senare tid varit att de vanliga arterna som abborre och gädda m.fl. försvunnit från ytterskärgårdar och öppnare kustområden (Ljunggren m.fl. 2005, Eklöf m.fl. 2020). I de värst drabbade kustavsnitten finns endast enstaka lokala bestånd kvar i refuger som inte påverkats, t.ex. i mycket avsnörda vikar, mynningsområden eller inre skärgårdar. Kraftigt ökade mängder av storspigg anses vara den främsta orsaken till de andra arternas svaga rekrytering. När spiggen i stora mängder vandrar in till samma kustområden för lek, kan de vara en betydande predator på rom och nykläckta yngel, men även konkurrera om samma föda (Nilsson 2004, Ljunggren m.fl. 2005, Eklöf m.fl. 2020). Vidare har höga tätheter av storspigg genom s.k. top down-mekanismer i näringskedjan även visats öka mängderna av trådformiga alger (Donadi m.fl. 2017) vilket kan missgynna arter av bottenvegetation och förändra livsmiljön för fisk och bottenfauna.  Denna undersökning är en första ansats att dokumentera rekryteringen av främst gädda och abborre på Gotland.