Parisavtalets mål om att hålla jordens temperaturökning till väl under 2 grader, och eftersträva att den stannar vid 1,5 grader, har i Sverige konkretiserats bland annat i form av en klimatlag och ett särskilt mål för transportsektorn. Enligt detta mål ska transportsektorns utsläpp av växthusgaser minska med 70 procent till år 2030 jämfört med 2010 års nivå. Om målet ska kunna nås så behöver utsläppen av växthusgaser minska med i omfattningen 8-11 procent per år under perioden 2020-2030. Trots det övertygande kunskapsläget och de tydliga politiska målsättningarna har det dock hittills visat sig svårt att gå från ord till handling och få igång ett tillräckligt omfattande omställningsarbete för transportsektorn. Syftet med detta projekt har varit att fördjupa kunskapen om nationell transportplanering, med fokus på vilka förutsättningar som finns att integrera klimatmål i strategisk planering på transportområdet. Vi har fokuserat på processen för planering av nationell transportinfrastruktur (även kallad nationell planering). Denna process ligger till grund för långsiktiga beslut, handlingsinriktningar och investeringar när det gäller utvecklingen av nationell transportinfrastruktur, och är ett sammanhang av stor vikt för hela transportsystemets utveckling. Det handlar inte minst om att nå ett mer transporteffektivt samhälle, som ingår som ett av tre ben i regeringens aktuella strategi för transportsystemets klimatomställning. Studien har genomförts med fokus på: • Aktörer och processer som formar inriktningen för den långsiktiga nationella planeringen. • Idéer, perspektiv och förgivettaganden som villkorar hur klimatmål integreras och ges mening i nationell planering.• Spänningar och konflikter kopplat till klimatmål och klimatomställning. De analyser som har gjorts i projektet grundas i empiriskt material från två nationella transportinfrastrukturplaneringprocesser; dels den som bedrevs mellan 2015-2017 och som avsåg nationell plan 2018-2029, dels den nu pågående omgången som inleddes 2020 och som omfattar perioden 2022-2033. Dessa två planomgångar har studerats genom kvalitativa intervjuer och analyser av policyoch planeringsdokument. Analysen inspireras av ett maktteoretiskt ramverk med fokus på främst diskursiv makt, men inkluderar också maktanalys utifrån ett aktörsperspektiv. Studiens resultatdel inleds med en redogörelse för hur den nationella infrastrukturplaneringen går till och vad som sker under dess olika steg. Ett första resultat handlar om de formella maktrelationerna mellan de inblandade aktörerna, framförallt regeringen, Regeringskansliet och Trafikverket. I dessa relationer spelar den svenska förvaltningspolitiska modellen stor roll för hur olika parter agerar och vilket handlingsutrymme som de anser sig ha. I rapporten diskuteras även gråzoner mellan politik och förvaltning. Förekomsten av gråzoner är i sig inte förvånande, men i detta fall blir det tydligt att dessa bidrar till en luddighet i frågan om vilken aktör som har det huvudsakliga ansvaret och handlingsutrymmet att driva transportsystemets klimatomställning, och besluta om strategiska vägval för framtiden. I nuläget motverkar gråzonerna utvecklingen av mer omställningsinriktade strategier för transportsystemets klimatomställning.Ett andra resultat behandlar Trafikverkets interna arbete med idéer, rutiner och arbetssätt som präglar nationell planering. Personer på Trafikverket uttrycker att de har ett begränsat uppdrag när det gäller att realisera klimatmål i sitt arbete. Detta förklaras bland annat av den dominerande tolkningen av myndighetens uppdrag som fokuserat på främst infrastruktur, som anses kunna påverka klimatpolitisk måluppfyllelsen i relativt liten grad. Samtidigt finns det de som gör gällande att Trafikverket i praktiken har en central roll, och större möjligheter att arbeta med fokus på klimatmål även i infrastrukturplaneringen än vad som i nuläget kommer fram. Särskilt om man i högre grad skulle utgå från ett bredare samhällsbyggnadsperspektiv i sitt arbete med långsiktiga handlingsinriktningar och strategier för infrastrukturutveckling. Trafikverkets rådande modell för hur planering bedrivs, vad planering är och vilken utgångspunkt planeringen ska ha motverkar dock sådana ansatser. Resultaten handlar också om de föreställningar om klimat och transporter som kommer till uttryck i styrdokument och planer. Vi har sett att det från den nationella politiken uttrycks en vilja och ambition att transportsystemet i stort, och specifikt infrastrukturplaneringen, ska bidra substantiellt till klimatomställningen. Men i styrdokument och planer skapas samtidigt liknande typer av låsningar och begränsade synsätt som de vi ser komma till uttryck i planeringens praktik. Det handlar om ett diskursivt meningsskapande som gör gällande att den nationella transportplaneringens roll i klimatomställningen är mycket begränsad och att det främst är nya fordon och bränslen samt forskning och innovation som ska minska transportsektorns klimatpåverkan. Sammantaget har vi genom arbetet i detta projekt sett flera typer av maktdynamik och låsningar som försvårar utvecklingen och etableringen av mer omställningsinriktade perspektiv och ansatser i nationell infrastrukturplanering. Vi ser behov av ett mer framåtsyftande förändrings- och utvecklingsarbete som aktivt kan involvera bredare och mer omställningsinriktade metodansatser och därmed bidra till att utforska flera möjliga handlingsinriktningar för nationell transportplanering och för hur ett hållbart transportsystem för framtiden kan se ut. Vi ser även behov av tydligare politiska ställningstaganden och en samlad politik för detta område i sin helhet.