I miljöbalken finns flera olika bestämmelser om kompensation vid negativ påverkan på naturmiljön. Bestämmelserna har olika tillämpningsområde och ställer i viss mån olika krav på kompensationsåtgärdernas inriktning, omfattning och lokalisering. Möjligheten att ställa krav på kompensation har hittills utnyttjats i begränsad omfattning, även om ett ökat intresse för kompensation har kunnat ses under de senaste åren. Naturvårdsverket anser att kompensation kan vara ett effektivt verktyg för att tillämpa principen om att förorenaren, eller den som på annat sätt orsakar en skada på miljön, ska betala. Kompensation kan, rätt använt, även bidra till att vi når miljömål kopplade till biologisk mångfald och ekosystemtjänster. En ökad tillämpning av ekologisk kompensation innebär både möjligheter och risker. Det är viktigt att i första hand undvika och begränsa negativ påverkan genom till exempel skyddsåtgärder, anpassningar och en lämplig lokalisering av verksamheter. Naturvårdsverkets utgångspunkt är därför att åtaganden om kompensation inte får leda till lägre krav vid bedömningen av om en verksamhet ska tillåtas. För att säkerställa detta bör en prövning göras i två steg, där man i ett första steg avgör om en verksamhet kan tillåtas med villkor för att begränsa konsekvenserna och i ett andra steg bedömer om det finns skäl att besluta om kompensationsåtgärder för den påverkan som ändå uppstår. Exempel på fall där Naturvårdsverket anser att krav på kompensation särskilt bör övervägas är i samband med intrång i områden med höga naturvärden, vid påverkan på den gröna infrastrukturen och viktiga ekosystemtjänster samt i samband medpåverkan på områden med högt exploateringstryck. I samband med beslut om kompensationsåtgärder behöver man säkerställa att åtgärderna medför naturvårdsnytta och att åtgärderna vid behov ska kunna fylla sin funktion även på lång sikt. Kompensationsåtgärder bör lokaliseras och utformas utifrån den eller de ekologiska funktioner de är avsedda att fylla, men hänsyn behöver också tas till praktiska förutsättningar bland annat när det gäller mark- och vattenåtkomst. För att det ska vara möjligt för en prövningsmyndighet att bedöma frågan om ekologisk kompensation måste det finnas tillräckligt underlag. Detta kan utgöras av en kompensationsutredning, vars innehåll och omfattning anpassas till behoven i det enskilda fallet. För att underlaget ska få en lämplig inriktning och omfattning är det viktigt att frågan om kompensation tas upp i samråd med myndigheter och andra berörda.