Artskyddsförordningen har funnits sedan 1999. Denna handbok (del 1) ger vägledning för de delar i artskyddsförordningen som handlar om fridlysning. Reglerna om fridlysning härstammar dels från EU:s två så kallade naturvårdsdirektiv: habitatdirektivet och fågeldirektivet, dels från svenska fridlysningsregler som funnits redan i den gamla naturvårdslagen.

Från och med den 1 januari 2008 är det regeringen som beslutar om fridlysning av en art i hela landet, i ett län eller i en del av ett län. För närvarande är ca 300 växt- och djurarter fridlysta i hela landet och ungefär 50 växt- och djurarter fridlysta i ett eller flera län. EU:s naturvårdsdirektiv täcker in stora delar av de gamla svenska reglerna om artskydd och blir därför styrande för hela artskyddsarbetet i Sverige. Det finns vägledande domar från EG-domstolen som visar hur naturvårdsdirektiven bör tolkas.

EU-kommissionen har utifrån dessa domar, tagit fram en vägledning om hur artskyddet bör hanteras i praktiken.

Avsikten med denna handbok är att utifrån framför allt EU-kommissionens vägledning om hur artikel 12 i habitatdirektivet bör tolkas, beskriva hur den svenska lagstiftningen, främst artskyddsförordningen, bör tillämpas i praktiken då det gäller skyddet för enskilda arter. Handboken innehåller ett antal exempel på hur artskyddsförordningens bestämmelser bör tillämpas i olika sammanhang, till exempel vid pågående verksamhet i de areella näringarna.