Ärrlavarna (släktet Sticta) förekommer huvudsakligen i tropiska eller subtropiska områden och de flesta arterna påträffas i Syd- och Mellanamerika.Många av arterna är knutna till mycket gamla skogar, klippor och bergsområden i med starkt fuktigt klimat, s k oceaniska områden. Ärrlavarna representeras i Sverige av tre arter, stiftärrlav Sticta fuliginosa, ärrlav S. sylvaticaoch grynig ärrlav S. limbata. Ärrlavarna har sannolikt alltid varit ganskaovanliga i Sverige men arterna hade fram till slutet av 1980-talet registreratsfrån 59 olika lokaler. Minskningen under de senaste decennierna har varitmycket kraftig. Trots eftersök förefaller de har försvunnit från samtliga äldrelokaler. Orsakerna tros vara luftföroreningar, skogsavverkningar, förändringar av mikro- och lokalklimat samt igenväxning med tät granskog. Sedan slutet av 1980-taket har glädjande nog sex nya förekomster av ärrlavar registrerats, fyra med ärrlav S. sylvatica och två med stiftärrlav S. fuliginosa. Minskningen har emellertid varit så stor och de kvarvarande ärrlavarnahar så svaga förekomster (enbart 114 exemplar) i Sverige att de klassificeratssom akut hotade (CR) på rödlistan för lavar. Grynig ärrlav, S. limbata, som iSverige är den mest sällsynta av arterna med enbart sex gamla förekomster, ärnumera ansedd som försvunnen från landet (RE). På grundval av vad som ärkänt om ärrlavarna i Sverige kan man säga att de tillhör de mest sällsynta ochhotade arter som finns i landet. För att bevara ärrlavarna i Sverige krävs att samtliga aktuella förekomsterskyddas, att nya specialinriktade inventeringar genomförs för att eventuelltlokalisera nya lokaler samt att transplantering av ärrlavsbålar genomförs pålämpliga lokaler med oceaniska kvaliteter.