För 150 år sedan och tidigare brann i genomsnitt ca 1 % av skogsarealen i Sverige årligen. Idag brinner mindre än 0,016 %. Att det nästan slutat brinna är en av de stora ekologiska förändringarna i skogen under 1900-talet. Brand är en viktig ekologisk process och en del av den naturliga dynamiken i skogslandskapet. Naturtyper uppkomna efter brand kan bestå av flerskiktade tallskogar (tallbrännor) eller lövskogar med bl.a. asp, björk, sälg och rönn (lövbrännor). Tallen är anpassad efter brand med tjock bark och högt ansatt krona. Eftersom det ofta gått lång tid sedan det senast brunnit har skogarnas karaktär förändrats genom konkurrens från gran. Branden skapar miljöer där flera konkurrenssvaga insekter, kärlväxter, svampar och mossor kan etablera sig, bl.a. genom ökade möjligheter för frön och sporer att gro. Branden har också genom historien utverkat ett starkt selektionstryck, vilket inneburit uppkomst av pyrofila organismer (arter som är beroende av brand). Ett 40-tal insektsarter och ett 50-tal svamparter är beroende av bränd ved eller mark för sin existens och dessutom gynnas ytterligare 100-talet arter av brand. Flera brandberoende organismer är sällsynta och återfinns på den nationella rödlistan. Om de brandberoende biotoperna och arterna ska finnas kvar krävs en ökning av antalet bränder i skogslandskapet, vilket främst innebär anlagda naturvårdsbränder. Genomförandet av miljökvalitetsmålet Levande skogar innebär bl.a. restaurering, återskapande och utvecklande av miljöanpassade skötselmetoder. Naturvårdsbränning har här en viktig roll, inte minst i de skyddade boreala och boreonemorala skogarna. För att bränning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt, är det viktigt att veta var man ska bränna och varför. Motiven kan se olika ut i olika områden och i olika delar av landet, men det övergripande målet är att nå gynnsam bevarandestatus för brandpräglade naturtyper, beståndstyper uppkomna efter brand och brandgynnade arter. Naturvårdsbränning bör genomföras i alla de skyddade områden och Natura 2000-områden, där detta finns inskrivet i skötselplaner respektive bevarandeplaner.En viktig del i arbetet är att skaffa sig kunskap om länets brandhistorik samt att ta fram en strategi för brand och bränningar, där särskilt värdefulla trakter och bränningslandskap pekas ut, liksom enskilda områden lämpliga för naturvårdsbränning. Till dessa görs en planering av ett rotationsmönster i tid och rum som ska ge bränningskontinuitet i respektive landskap eller område. Ett samarbete med skogsbolag och skogsvårdsstyrelsen kan öka bränningsaktiviteten, om t.ex. naturvårdsbränning enligt FSC och bränning i skyddade områden planeras inom samma landskap. Urvalet av bränningsområde och dess enskilda bestånd görs där naturvärdena bedöms kunna bevaras och höjas genom bränning. I områden och bestånd där höga naturvärden och hotade arter missgynnas av brand (oftast av brandrefugial karaktär) undviks däremot bränning. För varje enskilt bestånd som ska brännas upprättas en detaljerad bränningsplan med tydliga biologiska mål och belysande av alla säkerhetsaspekter. En fortlöpande dialog bör alltid ske med räddningstjänsten m.fl.