rojektet RAFS var huvudsakligen inriktat på ekotoxikologiska metoder och effekter relaterade till förorenade sediment. Vår utgångspunkt var att beslut som ska ligga till grund för sanering av områden med komplex föroreningsblandning bör baseras på ekotoxikologiska tester utförda på extrakt från det aktuella området. I föreliggande slutrapport sammanfattas 1/ en aktuell kunskapssammanställning, 2/ erfarenhetsåterförningar från två norska projekt samt 3/ förslag till ett nytt testsystem samt referensdata för karaktärisering av förorenade sediment. Resultaten från projektet förväntas underlätta bedömning av ekotoxikologiska effekter inför åtgärdsbeslut i pågående och framtida saneringsprojekt. Genom en enkätundersökning konstaterades att svenska beslutsfattare (länsstyrelser) hittills mer sällan använt ekotoxikologiska test för bedömning av sedimentkvalite. Beslutsfattarna motiverar det med att det är svårt att tolka resultaten. Kunskaps-sammanställningen visar att dagens ekotoxiko-logiska riskbedömningar ofta baseras på jämförelser med riktvärden för enskilda föroreningar, och bedömningen av samverkanseffekter beaktas inte. Föreningen ”Society of Environmental Toxicology and Environmental Chemistry” (SETAC) har en väl utarbetad metodik för riskbedömning av föroreningar i sediment. Det saknas dock interntaionellt godkännande för sådan riskbedömning. EU har före-slagit ett flertal ekotoxikologiska test för föroreningar i sediment och dessa bör kunna användas mer inom svensk riskbedömning. Förorenade sediment är en av de stora miljöfrågorna i Norge idag. Historiskt sett har punktkällor till den marina miljön skapat lokalt starkt förorenade sediment vilka nu representerar en potentiell källa för påverkan under kommande tiotals år, trots genomförda utsläppsminskningar. De norska myndigheterna har därför lanserat omfattande planer för sanerings- eller efterbehandlingsåtgärder i hamn- och fjordsediment. Sådana åtgärder är kostsamma och kräver ett besluts-underlag som ger kostnadseffektiva förslag. I Norge finns därför ett färdigt riskbedömningssystem för föroreningar i sedimenten och det kallas RAS. Systemet kommer att prövas intensivt under 2005–2006. Kontakter med norska nyttjare av systemet bör vara av stort intresse för svenska beslutsfattare. I de starkt dioxinförorenade norska Grenlandsfjordarna har effektbiomarkörer studerats i omgångar sedan 80-talet. Trots att dioxinföroreningen har påvisats ge effekter på bland annat blåmussla och torsk så har den kunskapen inte använts som beslutsunderlag för sanerings- eller efterbehandlingsåtgärder eftersom norsk praxis kräver bevis för effekter på populationsnivån. Grunden för denna praxis är att man befarar att åtgärder kan genomföras som ändå inte riktas mot effektbiomarkörens sanna agens. Inom RAFS-projektet genomfördes även en experimentell studie där sedimentens toxicitet från förorenade områden jämfördes med kontrollområden. Den potentiella toxiciteten av olika sediment som kan vara föremål för saneringsaktiviteter jämfördes genom att exponera och undersöka hoppkräftan Nitocra spinipes samt embryon och larver från regnbåge (Oncorhynchus mykiss). Tanken var att en integrerad tolkning av resultaten från båda biotesterna ska ligga till grund för beslut rörande sanering av sediment. Representanter från två viktiga ekologiska organisationsnivåer – fisk och kräftdjur – inkluderades för att erhålla en god ekotoxikologisk grund. I det kombinerade testsystemet med hoppkräfta och regnbåge så gav den komplexa blandningen av föroreningar i sedimentextrakten skador vid 70–160 gånger lägre halt än vad som observerades av en enskild miljöförening. Vidare utvecklades en ny exponeringsmetod för föroreningar med låg vattenlöslighet. Det gäller användandet av kiselgel som ”bärare” av opolära extrakt och föroreningar vid ekotoxtestning för vattenlevande organismer. Det kombinerade testsystemet med kräftdjur och regnbåge, som provats och delvis utvecklats inom RAFS-projektet, ger information om sedimentens potentiella toxicitet med avseende på organiska föroreningar och det ger ett bra underlag för beslut om prioritering av saneringsåtgärder mellan olika förorenade sediment. Metodiken kan därmed i ett tidigt stadium av saneringsprocessen ersätta de dyrare och mer svårtolkade analyserna av kända substanser, som främst ligger till grund för prioriteringsbeslut idag. Dessutom möjliggör de förenklade testsystemen med extrakt en minskning av antalet felkällor som är kopplade till de olika sedimentens specifika sammansättning och komplexitet. Med hjälp av referensdata som redovisas i RAFS-projektet så kan nya områden testas och jämföras med starkt industriellt påverkade sediment (Frierfjorden, Örserumsviken), stadsmiljöpåverkat sediment (Riddarfjärden) och bakgrundssediment (Björkskär och Slingsviken). Resultaten från RAFS-projektet redovisas i denna slutrapport.