Föreliggande åtgärdsprogram innehåller ett antal rekommenderade åtgärder.De är av vägledande karaktär och innebär inte ett legalt bindande aktionsprogram.Vit stjälkröksvamp är i Sverige känd från 20-25 lokaler belägna inom femhuvudområden i södra Sverige:

1. Kustremsan från Väddö i Uppland till Stockholms södra skärgård samtanslutande fastlandslokaler i östra Södermanland och vid Bråvikensstrand i Östergötland.

2. Västmanland-Närke.

3. Räpplinge och Högsrum socknar på Öland.

4. Väskinde socken strax norr om Visby på Gotland.

5. Österplana socken på platåberget Kinnekulle i Västergötland. 

Majoriteten av fynden är gjorda under en period 1950-1973 och är ihuvudsak resultat av ett intensivt eftersök i samband med att vit stjälkröksvamp beskrevs som en ny art av L-E Kers 1978 (Kers 1978). Under perioden1980-2003 har arten endast noterats vid ett tiotal tillfällen från fem olikalokaler. I samband med en riksinventering med start sensommaren 2004 hararten återfunnits på några gamla lokaler och nyfynd har gjorts på Öland,Gotland och i Västergötland. Sverige hyser artens huvudpopulation. I världeni övrigt är den endast känd från två platser i vardera Finland och Skottland.Nyligen har ett obekräftat fynd i Norge tillkommit. Den svenska populationen utgör enligt ArtDatabankens beräkningar cirka 80% av den kändavärldspopulationen.Vit stjälkröksvamp förekommer i mosskuddar på hällmarker och på större block av kalksten. Huvudsakligen rör det sig om prekambrisk kalk men iett par fall har den även påträffats på sedimentär kalksten. Lokalerna äroftast belägna i gläntor i skogen, i åkerkanter eller på åkerholmar. Ett antalinlandslokaler föreligger, men en majoritet av fynden har gjorts på mer ellermindre strandnära lokaler. Arten verkar kräva en viss solinstrålning, men fårheller inte ha alltför torra betingelser på sin växtplats. Artens aktuella status är i och med de få fynden sedan 1980 något oklar.Troligen är den befarade minskningen skenbar och orsakad av att arten ärliten och oansenlig och därför lätt förbises. Preliminära resultat från förstasäsongen av en år 2004 påbörjad riksinventering pekar i denna riktning.Under inga omständigheter rör det sig dock om några mera omfattande förekomster. Arten är klassad som ”starkt hotad” (EN) i den svenska Rödlistan2005 (Gärdenfors 2005), främst på grund av sin ringa populationsstorlek vilket gör den extra sårbar. Med tanke på att Sverige sannolikt hyser huvuddelen av dess världspopulation vilar ett speciellt ansvar på den svenska naturvården att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus.Kalkhällmarker och kalkbranter hyser en i många avseenden unik floraoch fauna och ingår i EU:s habitatdirektiv, vari kalkhällmarker har bedömtsvara en prioriterad naturtyp. Flertalet av de fynd av vit stjälkröksvamp som finns registrerade i ArtDatabankens fynddatabas är gjorda i områden somidag ingår i nätverket Natura 2000. Ett antal av de kända lokalerna är dessutom belägna i naturreservat. Ett antal lokaler saknar områdesskydd. Befarade hot mot den vita stjälkröksvampen i Sverige är exploatering avdess lokaler (vägbyggnationer etc.), alltför hårt bete som skadar hällarnasmosstäcke liksom alltför hårt trampslitage av människor där stigar/vandringsleder sträcker sig över hällmarker. Många lokaler är ytterst små ochbegränsade. Eftersom den vita stjälkröksvampen kräver ganska mycket ljuskan igenväxning vara ett hot, främst på lokaler där arten växer i kalkbranteroch på kalkblock i skogen. På dessa lokaler utgör även kalhuggning ett hot.Föreslagna åtgärderFör att kartlägga artens status i Sverige krävs en inventering av samtliga kända lokaler. Dessutom bör inventeringen kompletteras med eftersök på potentiella lokaler. Inventeringsarbetet torde ta totalt 6-8 veckor i anspråk underfyra höstsäsonger, då svampars fruktkroppsbildning är extremt väderkänsligoch omöjlig att förutsäga. Som ett resultat av en sådan inventering bör åtgärdsprogrammet revideras. I den mån man kan konstatera livskraftiga populationer bör beslutas omområdesföreskrifter. I första hand torde naturreservat, eller biotopskydd kunna komma ifråga.I de fall lokalerna är belägna i områden med redan befintliga områdesföreskrifter bör dessa revideras och anpassas efter den hotbild som eventuelltföreligger på respektive lokal. Som allmän riktlinje bör igenväxning, kraftigttrampslitage av människor eller alltför hårt betestryck begränsas. Likaså börinformation om den vita stjälkröksvampen på sikt tillfogas informationstavlor i aktuella naturreservat, tryckta informationsfoldrar och informationssidor på Internet.Långsiktigt bör en uppföljning av den vita stjälkröksvampens bevarandestatus genomföras. Troligtvis kan man med hjälp av ideella svamp- eller botaniska föreningar organisera övervakning/uppföljning i det redan befintliga”floraväkteriets” anda. Eftersom den vita stjälkröksvampen betecknas som hotad i de övriga länder där den med säkerhet förekommer (Finland och Skottland) bör kunskaper utbytas på ett internationellt plan. Ett led i detta kan vara översättning avåtgärdsprogrammet till engelska.