Länsstyrelsen i Stockholms län följer utvecklingen omkring oönskade ämnen i avloppsslam från länets tillståndspliktiga avloppsreningsverk, som en del av den regionala miljöövervakningen. Slammet är en god indikator för de ämnena som cirkulerar i samhället och som reningsverken renar bort från det inkommande vattnet. I denna rapport har data sammanställts över ett antal metaller och organiska ämnen som verksamhetsutövarna har rapporterat in till den svenska miljörapporteringsportalen för åren 2009 till och med 2019.
Att allt fler människor bosätter sig i Stockholmsregionen har betydelse för reningsverkens drift, de behöver ta hand om mer spillvatten och det blir mer slam som produceras lokalt. En förskjutning från tidigare huvudsakligen industriellt spillvatten till primärt hushållsrelaterat spillvatten kan ses. Slammets användningsområden är framförallt inriktade på jordförbättringsmedel och återföring till åkermark. I Stockholms omedelbara närhet saknas tillräckligt med åkermark som har ett underskott av fosfor. För att kunna tillåta återföring till samhällets kretslopp behöver en god kemisk kvalitet av slammet säkerställas. För kvalitetshöjande arbete och kontroll av detta har VA-branschens riksorganisation, Svenskt Vatten startat REVAQ, ett kvalitetssäkringssystem för avloppsslam.
Över 95 procent av länets avloppsslam produceras i de fyra största reningsverken, som alla är Revaq-certifierade. Länets produktion uppgår till en femtedel av Sveriges produktion totalt. Halterna av de undersökta metallerna kadmium, kvicksilver, bly, krom och silver har minskat successivt i slam från de sju Revaq-certifierade avloppsreningsverken i Stockholms län under perioden 2009 till och med 2019. För metallerna koppar, zink och nickel är mellanårsvariationen relativt stor medan ingen tydlig minskning eller ökning kan ses i slammet. För de undersökta organiska ämnena, PAH, PCB och nonylfenol, kan en tydlig minskning konstateras för PCB och nonylfenol under perioden 2009 till och med 2019, medan halterna av PAH i slam varken ökar eller minskar under perioden. Mellanårsvariationen för både PAH och PCB är relativt stor, mindre för nonylfenol.
Vid slamåterföring på åkermark i och omkring länet finns det risk för en högre ackumulering av kadmium, kvicksilver och silver i åkermarken än den som är önskvärd, det vill säga med en kortare dubbleringstid än 500 år (större än 0,02 % ökning per år). Samtidigt minskar dessa ämnens förekomst i slammet och i det atmosfäriska nedfallet. De av Naturvårdsverket föreslagna gränsvärdena och de av VA-branschen föreslagna riktvärden kan följas för nästan allt slam som producerats i länets sju Revaq-certifierade reningsverk. För det slammet som inte klarar de uppsatta gräns- och riktvärden behöver branschen ha tillgång till alternativa metoder för användning av slampartier.
Våra regionala åkermarker, i hela Mälardalen, består mestadels av styva leror med en basisk karaktär och vanligen ett överskott av fosfor. Vid spridning av oönskade metaller och svårnedbrytbara organiska ämnen på dessa jordar kan halterna öka i jorden. Det innebär inte automatiskt en större risk för miljö och hälsa, eftersom metaller eller organiska ämnen i dessa leror ligger relativt hård bundna till jorden, med relativt låg risk för läckage till yt- eller grundvatten samt upptag i grödor. Däremot kan de relativt höga halterna i jorden utgöra en risk för upptag av betande djur som kommer i kontakt med jordpartiklarna. Att återföra slam till dessa lerjordar bör egentligen snarare syfta till att förbättra jordstrukturen än att påföra ännu mer fosfor. Doseringen bör avpassas så att det förutom hållbara halter av metaller och organiska föreningar i jord och grödor, även tas större hänsyn till risken för näringsläckage till länets vatten.
2021. , p. 60