Den lokala nivån, kommunerna, har en viktig roll i arbetet för hållbar utveckling. Under 1990-talet skedde en stark utveckling av kommunernas arbete med miljöoch hållbarhetsfrågor, bla. som en respons på uppmaningar till den lokala nivån i FN:s Agenda 21. De svenska kommunerna har också bedrivit ett mer omfattande arbete för hållbar utveckling än den lokala nivån i något annat land. Detta lokala miljö- och hållbarhetsarbete är också flitigt beforskat inom samhällsvetenskaplig miljöforskning. Forskningen om det lokala arbetet med miljö och hållbar utveckling är också ämnet för denna rapport. Syftet med rapporten är dels att behandla det lokala miljö- och hållbarhetsarbetets utgångspunkter och villkor med utgångspunkt från forskningens rön. Dels att sammanställa forskningens bidrag inom området, vilket sker i ett separat Appendix. Forskningen på området kännetecknas av en både ämnesmässig och angreppsmässig mångfald. Detta innebär begränsningar för möjligheten att kortfattat sammanfatta forskningens rön beträffande kommunernas arbete med miljö och hållbar utveckling. Några allmänna observationer: Vilken bedömning som görs av det lokala miljöarbetets förändring över tid beror i hög grad på utgångspunkt. Sedan mitten av 1990-talet har kommunernas arbete med hållbarhetsfrågor genomgått en förändring som närmast kan beskrivas som en metamorfos. 1990-talets lokala hållbarhetsarbete kännetecknades av stor ämnesmässig bredd med integrering av bl.a. social hållbarhet och demokratifrågor; deltagarorienterade arbetsformer väglett av ett s.k. underifrånperspektiv och på det hela taget ett mycket engagerat klimat för arbete med hållbarhetsfrågor. I början av 2000-talet utgår kommunerna snarare från professionaliserade arbetsformer, med i allmänhet lågt deltagande. Miljöarbetet har idag en tydligare struktur med preciserade mål och rutiner för uppföljning. Om initiativet över den lokala hållbarhetspolitiken under 1990-talet i huvudsak låg hos kommunerna själva, har staten sedan dess i stor utsträckning kommit att definiera politikområdet. Från kommunernas sida sker numera i hög grad en anpassning efter nationell policy. Tillkomsten av olika statliga programstöd har inneburit en kraftfull resursförstärkning för investeringar i framförallt tekniska system och infrastrukturer, låt vara att dessa bidrag inte har kommit alla kommuner till del. Samtidigt har det skett en avsmalning i problemfokus som i många kommuner numera huvudsakligen ligger mot ekologisk hållbarhet, i kontrast till tidigare försök att bedriva hållbarhetsarbetet som en övergripande strategisk utvecklingsfråga med även sociala och ekonomiska ingångar. Professionaliseringstrenden och de ökade resurserna för investeringar i miljöförbättrande åtgärder uppfattas från vissa håll som en förstärkning av det lokala miljöarbetet. Andra pekar på hur nedgången i engagemang och deltagande samt avsmalningen i problemfokus beskriver klara tecken på en tillbakagång. Någon bred Agenda 21-rörelse finns inte längre, ett stort antal kommuner har också avvecklat den samordnande funktionen för ett strategiskt hållbarhetsarbete. I bedömning av det lokala hållbarhetsarbetets villkor kan inte nog betonas hur kommunerna skiljer sig i ambitioner och aktivitetsnivå. Den närmast till hands liggande förklaringen handlar om hållbarhetsarbetets frivilliga natur, där möjligheten att få till stånd ett engagerat arbete för hållbar utveckling står och faller med lokala aktörers initiativ. Allt sedan den tidiga Agenda 21-rörelsen har det funnits en polarisering mellan svaga och starka kommuner inom hållbarhetsområdet. Forskningen pekar dock på hur detta gap har vidgats under senare år, bl.a. som en effekt av de konkurrensutsatta statliga programstöden på området. Ett grundläggande problem för en lokal omställning till hållbar utveckling är det faktum att miljöintresset har en svagare politisk ställning än det ekonomiska tillväxtmålet. Lokala miljö- och hållbarhetsmål åsidosätts i allmänhet vid konflikt med satsningar som uppfattas som strategiskt viktiga för att främja tillväxt, handel och arbetsmarknad. Problemet ligger närmast i att sådana tillväxtsatsningar i många fall är drivhus för förvärrade miljöproblem. Typiska exempel gäller satsningar på vägpaket och bilorienterad handel för att stimulera ökad konsumtion. Att bryta detta mönster kräver förändring på många plan i samhället, inte minst i den nationella politiken.