Regeringen har gett Naturvårdsverket i uppdrag att redovisa hur miljömålsarbetet bedrivs i landets kommuner. För att genomföra redovisningen har Naturvårdsverket gett statsvetenskapliga forskare i Göteborg och Umeå i uppdrag att genom enkäter och intervjuer studera kommunernas miljömålsarbete. Verket har dessutom samarbetat med Sveriges Kommuner och Landsting, (SKL) som också genomfört enkäter och intervjuer i samma syfte. Både forskarnas och SKL:s undersökningar har publicerats i separata rapporter. Det kommunala miljömålsarbetet är omfattande. 84 procent av kommunerna arbetar med miljömål. Drygt en tredjedel har tagit fram och antagit egna kommunala miljömål utifrån de nationella och regionala målen. I ytterligare knappt 40 procent pågår sådant arbete. Knappt en tiondel har miljömål som inte utgår från de nationella och regionala medan en del inte tar fram egna miljömål utan nöjer sig med att  hämta stöd från de nationella. Glesbygdskommuner och kommuner med färre än 12500 invånare är överrepresenterade bland de kommuner som inte arbetar med miljömål. Kommunerna har ökat sina satsningar på miljö och hälsa med 35 procent mellan 1999 och 2005. Ökningen pågick fram till 2003, varefter verksamhetens kostnader minskade med tre procent. Kommunerna tillmäter generellt sett inte något av de 15 miljömålen vare sig särskilt hög eller särskilt låg prioritet. Men några miljökvalitetsmål har något högre prioritet än övriga, nämligen Begränsad klimatpåverkan, Ingen övergödning, Hav i balans och levande kust samt God bebyggd miljö. I de större städerna prioriterar man målen God bebyggd miljö, Begränsad klimatpåverkan, Frisk luft och Giftfri miljö mer än övriga mål, medan de mindre kommunerna fäster större vikt än övriga kommuner vid målen Ingen övergödning och Myllrande våtmarker. Vilken politisk majoritet som råder har däremot inte någon avgörande betydelse för i vad mån kommunerna arbetar med miljömål eller hur de prioriterar mellan miljömålen. Politisk majoritet påverkar inte heller antagandet av miljöplan. Kommuner med borgerlig och socialistisk majoritet har antagit en samlad miljöplan sedan år 2000 i ungefär samma utsträckning, det vill säga mellan 35 och 40 procent har gjort det. De flesta kommuner samarbetar med länsstyrelserna i miljömålsarbetet. Samarbete sker också med organisationer, med företag och lokalt näringsliv samt med regionala samverkansorgan. Men bara tre procent av kommunerna samarbetar med centrala myndigheter i stor utsträckning medan en dryg tredjedel gör det i viss mån. Samarbetet med länsstyrelserna, landstingen och regionala samverkansgrupper får varierande omdömen av kommunerna. Nästan hälften av miljöansvariga tjänstemän ser i stor utsträckning det regionala arbetet med miljömål som ett stöd för det kommunala arbetet. De flesta andra ser detta i viss mån. Samtidigt förekommer flera kritiska kommentarer om nyttan av samarbetet med länsstyrelsen, särskilt från politiskt håll. Tillfrågade personer inom kommunerna ser en tendens att staten mer direkt styr miljöarbetet jämfört med 1990-talet och Agenda 21-arbetet. Det beror inte bara på en ökad lagstiftning, utan den omfattande stödgivningen från LIP och Klimp är också viktig. Även de nationella miljökvalitetsmålen har ett ovanifrånperspektiv. Ekonomiska styrmedel som skatteväxlingen och handeln med utsläppsrättigheter nämns också, liksom de regionala tillväxtprogrammen som upprättas av länsstyrelserna och fastställs av regeringen. Vad gäller miljömålsarbetet inom den kommunala organisationen ligger ansvaret för miljömålsarbetet på kommunstyrelsen i två tredjedelar av kommunerna. I knappt en tredjedel ligger ansvaret på miljö- och byggnadsnämnd, samhällsbyggnadsnämnd eller annan facknämnd med ansvar för miljön. I många kommuner är medborgare, företag och organisationer engagerade i samarbetet. Näringslivsutveckling och tillväxtfrågor diskuteras i sådana sammanhang. Skola och förskola ses som viktiga för att få barn intresserade av miljö som framtidsfråga. I åtta undersökta kommuner har man nedprioriterat aktiviteter riktade mot vanliga medborgare sedan 1990-talet och Agenda 21. Den utåtriktade verksamheten har främst bedrivits i de referensgrupper med företag och organisationer som i flera kommuner knutits till miljömålsarbetet. Vidare har miljömålsarbetet fått karaktären av ett bredare åtagande inom den kommunala förvaltningsorganisationen som, om än i varierande grad, engagerar olika delar av denna, inte bara miljö- och hälsoskyddskontoret eller dess motsvarighet. Samtidigt är miljömålsarbetet i högre grad en sektorsfråga än vad Agenda 21-arbetet var. Agenda 21 innebar ofta en strategi för lokal hållbarhet. Miljömålsarbetet möter vissa hinder. Bristande resurser, ekonomiska eller personella, är enligt nästan 60 procent av kommunerna ett stort hinder för arbetet med miljömål. Bristande stöd från staten ser knappt en tredjedel som ett stort hinder. Tillsynen, som föreskrivs i miljöbalken, är resurskrävande vilket ibland går ut över arbetet med att utarbeta miljömål – samtidigt som de flesta kommuner menar sig ha nytta av miljömålen i tillsynsarbetet. 20 procent av kommunerna anser sig inte ha möjlighet att prioritera annat miljöarbete än tillsynsarbete. Av dem som inte inlett något arbete med miljömålen är siffran 50 procent, ofta mindre kommuner och glesbygdskommuner. Otillräckligt engagemang är ett annat stort hinder enligt drygt 25 procent av de tjänstemän som besvarat SKL:s enkät. De pekar på otillräcklig kommunalpolitisk vilja och bristande intresse samt otillräckliga styrmedel på lokal nivå. En av sex uppfattar bristande engagemang från medborgare och företag samt otillräcklig kommunal rådighet som ett hinder i hög grad. Men drygt tio procent anser att det inte finns några större hinder för miljömålsarbetet. Slutligen ses även målkonflikter, i det här fallet mellan miljömål och andra politiska mål och intressen, som ett stort hinder för miljömålsarbetet. Ett kritiskt tema i kommunintervjuerna är att ”allt från politiken och näringslivet till den enskilde människans ageranden, i rollen som konsument etc reproducerar ett icke hållbart system; en samhällsordning där miljö och hållbar utveckling inte utgör någon huvudprioritet”. Det innebär att näringslivsintressena och ekonomiska önskemål många gånger tar överhanden över miljöhänsynen: vid målkonflikterna blir med andra ord det bristande miljöengagemanget inom kommunen inte sällan tydligt. Enligt forskarstudien tycks miljöintresset närmast regelmässigt underordnas vitala ekonomiska intressen, exempelvis vid vägbyggen, gruvdrift och etableringar av företag och handel. Staten agerar ibland själv mot miljömålen då den genom centrala åtgärder och uppdrag åt centrala myndigheter satsar på andra politikområden såsom transporter och näringslivsutveckling. Staten vidtar åtgärder inom kommunerna, genom exempelvis infrastruktursatsningar som motorvägar och flygfält samt satsningar på så kallade riksintressen i form av bland annat gruvdrift. Tillfrågade personer inom kommunerna ser samtidigt fördelar och möjligheter med miljömålsarbetet. Enligt bakgrundsrapporterna utgör miljömålen ett trovärdigt och användbart verktyg i det lokala arbetet för en hållbar utveckling. Arbetet leder till ökad synlighet, kunskap och engagemang för miljöfrågor, och dessutom en gemensam grund för samarbete och kommunikation mellan den nationella, den regionala och den kommunala nivån. Det blir också ett ökat samarbete över förvaltningsgränserna inom kommunen vilket leder till en bra koppling mellan miljömål och konkreta åtgärder. Miljöfrågorna finns i större utsträckning med i den kommunala planeringen. Jämfört med Agenda 21 har miljömålsarbetet en närmare koppling till organisation och ansvar. Några viktiga faktorer som gjort att vissa kommuner ligger längre fram än andra i miljömålsarbetet är politiskt ledarskap i miljöfrågorna och drivande tjänstemän. Dessutom bidrar ett aktivt föreningsliv som driver miljöfrågorna framåt och en vilja att marknadsföra sig som en miljövänlig kommun. Några sammanfattande iakttagelser görs i rapporten. För det första har måltänkandet i hög grad slagit igenom på kommunal nivå. Frågorna anses oftast ha fått en högre politisk prioritering. För det andra uppger man sig inom de flesta kommunerna ha stor nytta eller åtminstone viss nytta av de nationella miljömålen, och att de har resulterat i konkreta åtgärder i kommunen. Bara inom knappt en femtedel av kommunerna håller man inte med om det. Men för det tredje finns det en betydande obalans i miljömålsarbetets förutsättningar: större kommuner kan avsätta mer resurser till arbetet, och kommuner med stark ekonomisk utveckling har ibland större möjligheter att styra miljöpåverkande verksamheter inom sitt område. Klyftan mellan resursstarka och resurssvaga kommuner kan vidgas inte minst därför att LIP- och Klimpstöden i stor utsträckning har tillfallit stora och medelstora kommuner. Men bilden är sammansatt. Några av landets glesbygdskommuner är bland de mest offensiva när det gäller strategiskt arbete för hållbar utveckling. Och för det fjärde, även om miljömålen anses vara ett bra verktyg så eliminerar de i sig inte de hinder som miljöarbetet möter, nämligen bristande resurser, otillräckligt engagemang och målkonflikter. Särskilt mindre kommuner saknar ofta pengar och personal att satsa på mycket mer än det i lag föreskrivna tillsynsarbetet. Samtidigt pekar man inom kommunerna på olika möjligheter att nå miljömålen. Det gäller att engagera företag, organisationer och medborgare i miljöfrågorna. Skolan och förskolan kan hjälpa till genom att intressera barn för miljön. Miljömålen kan integreras bättre i planering och förvaltning. Förhoppningen bland kommunerna är att detta kan bidra till en hållbar utveckling.