Effektivare resursanvändning är en grundläggande åtgärd för bättre miljö och hållbar samhällsutveckling. Men detta leder ofta till en rekyleffekt som motverkar syftet. Detta skapar ett verkligt dilemma och hur vi förmår hantera detta är avgörande för att lösa morgondagens miljöfrågor och skapa en hållbar utveckling. Ett vardagligt exempel på rekyleffekter är bränslesnålare bilar som leder till lägre körkostnader och därmed mer körande och i slutänden kanske t o m ökade utsläpp. Samma resonemang gäller andra resurser än energi. Tidsvinster genom snabbare resor kan leda till ökat resande och mer utspritt boende (och både de snabbare resorna och deras konsekvenser ökar miljöbelastningen). Mest allmängiltigt är att ständigt ökande produktivitet i arbetet leder till högre löner och därmed större konsumtionsutrymme med ökande resursåtgång. Samhällsutvecklingen leder till en effektivitetsfälla där förändringarna får ur miljösynpunkt oönskade bieffekter. Effektivisering har i stort sett betraktats som synonymt med framsteg och utveckling. Rekyleffekten pekar på att medaljen har en baksida. När ökad effektivitet leder till ökad produktion med ökade resursuttag och ökad nedsmutsning kommer detta i konflikt med de gränser som omgivningen sätter för resursanvändning och utsläpp. En sådan miljöpolitik tenderar att jaga sin egen svans. Därför måste vårt samhälle, lite provokativt uttryckt, finna vägar att handskas med det överskott som effektiviteten skapar. Här skisseras några sådana. Det kan t ex kräva en utökad användning av ekonomiska styrmedel eller att styra resurser ur den ekonomiska cirkulationen (men så att de gör nytta på andra sätt än att öka produktionen). En väg är att satsa på bevarande eller uppbyggnad av det ”naturliga kapitalet” för att försäkra sig om en framtida god avkastning. Slutligen kan man överväga hur strukturen för arbete och vardagsliv kan förändras för att dämpa resursbelastningen samtidigt som den skapar välfärd.