Denna rapport belyser frågor om förorenade områden som ska planläggas och användas för nya ändamål. Den beskriver bl.a. förslag till arbetsgång vid efterbehandling av förorenad mark med utgångspunkt från bestämmelserna i miljöbalken (MB) och vid planläggning enligt plan- och bygglagen (PBL) och poängterar vikten av samarbete mellan inblandade aktörer.När föroreningsfrågan uppmärksammas tidigt i den fysiska planeringen kan mycket tid vinnas genom att inledande skeden av efterbehandlingsprocessen då kan löpa parallellt med planarbetet. Ju tidigare problemet uppmärksammas desto bättre är det. Beaktas föroreningsfrågan redan i översiktsplanen behöver behov av och krav på efterbehandling senare inte komma som någon överraskning. Länsstyrelserna, men även kommunerna, har sedan några år tillbaka arbetat med att identifiera och inventera förorenade områden. Det är viktigt att denna kunskap om förorenade områden beaktas i den fysiska planeringen. I kommunernas översiktliga planer är möjligheterna störst för att anpassa kommunens utbyggnad efter dessa förutsättningar. De översiktliga planerna kan peka ut de områden som behöver undersökas och efterbehandlas inför kommande detaljplanläggning och exploatering. En kommun är skyldig att ge lov till en åtgärd som stämmer med detaljplanen om det inte finns några andra hinder enligt PBL. Om marken är förorenad är det oberoende av vad detaljplanen säger möjligt att med stöd av miljöbalkens bestämmelser kräva efterbehandling av det förorenade området. Det är dock alltid en fördel att så tidigt som möjligt i en plan- och byggprocess identifiera misstänkta problem och vid behov åtgärda dem. Detta gäller i hög grad föroreningar i mark och byggnader. Planen kan då utformas så att bebyggelsen och nödvändiga efterbehandlingsåtgärder anpassas till varandra, vilket minskar risken för att planarbetet och senare exploateringsarbeten behöver avbrytas. Den detaljplaneprocess som föregår en exploatering utgör ett lämpligt tillfälle att undersöka området och pröva om exploateringen kan bära kostnaden för den efterbehandling som krävs för att möjliggöra föreslagen markanvändning. Under planprocessen utreds inte bara markförutsättningarna utan förslag till åtgärder för att efterbehandla området kan också tas fram tillsammans med den i planen föreslagna nya bebyggelsen. Vid den lämplighetsbedömning som ska göras vid upprättande och antagande av planer enligt plan- och bygglagen, ska hänsyn tas till markens beskaffenhet. För att ett område ska kunna anses lämpligt att bebygga krävs att eventuella föroreningar som utgör fara för människors hälsa åtgärdas. Vid beslut om detaljplaner för förorenade områden krävs därför ett beslutsunderlag som tillräckligt tydligt redovisar föroreningarnas art, omfattning och läge samt hur, när och vem som ansvarar för efterbehandlingen av området innan det bebyggs. Plan- och bygglagen ger, i skrivande stund (hösten 2005), inga möjligheter att med planbestämmelser reglera efterbehandlingsåtgärder. PBL-kommittén har i september 2005 presenterat sitt slutbetänkande, SOU 2005:77. De föreslår ändringar i plan- och bygglagen som gör det möjligt att införa bestämmelser i detaljplan om krav på genomförda efterbehandlingsåtgärder som villkor för bygglov. Innan en sådan lagändring trätt i kraft måste föroreningsfrågan extra tydligt synliggöras i planhandlingarna. De föreslagna efterbehandlingsåtgärderna, som följd av genomförd markundersökning och analys, måste redovisas. Det kan finnas skäl att även reglera åtgärderna genom civilrättsliga avtal mellan kommunen och aktuell(a) markägare och exploatör(er). Innebörden av dessa avtal och förutsättningar för planens genomförande bör anges i genomförandebeskrivningen. Detta tillvägagångssätt gör det möjligt för länsstyrelsen att bedöma om detaljplanen utformats med tillräcklig hänsyn till de boendes och övrigas hälsa. Länsstyrelsen ges därmed också en möjlighet att godta kommunens beslut att anta en detaljplan för ett förorenat område när planhandlingarna på ett godtagbart sätt beskriver aktuella föroreningar och hur de ska åtgärdas.