Denna vägledning behandlar planering av naturreservat med avseende på beskrivning, indelning och avgränsning av reservatsområdet. Vägledningen uttrycker Naturvårdsverkets rekommendationer till de beslutande myndigheterna om hur de bör göra när de planerar för nya naturreservat. Det övergripande syftet är att underlätta genomförandet av naturreservat och bidra till ett kvalitetssäkrat områdesskydd. I Sverige och i många andra länder är naturreservat ett av de viktigaste och vanligaste sätten att skydda värdefull natur på ett långsiktigt sätt. Bildande av naturreservat är ett av flera medel för att uppnå de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen och utgör ett viktigt bidrag i det internationella naturvårdsarbetet. Naturreservat är tillämpbart i alla naturmiljöer och har unika föreskrifter för varje enskilt område. Bevarande av biologisk mångfald och vård och bevarande av värdefulla naturmiljöer är de vanligaste skälen till att bilda ett naturreservat. Som underlag för arbetet med naturreservat utarbetar länsstyrelserna ett arbetsmaterial i syfte att kortfattat beskriva natur-, kultur- och upplevelsevärden för ett visst område samt de administrativa förutsättningarna för att bilda naturreservat. Detta arbetsmaterial benämns här reservatsförslag. Av det underlagsmaterial som ligger till grund för avgränsning, beslut och skötselplan för ett naturreservat måste det klart framgå vilka värden som områdesskyddet prioriterar att bevara. Syfte och skäl för bildande av naturreservat bör preciseras så att områdesskyddets prioriterade bevarandevärden framgår i klartext. För att underlätta beskrivning och avgränsning av reservatsområdet bör ”funktionskonceptet” som beskrivs i denna vägledning tillämpas som standardmodell för indelning av utredningsområdet. Enligt denna modell indelas reservatsförslaget i värdekärna, skyddszon, utvecklingsmark och arronderingsmark. Indelningen syftar till att skydda, utveckla och arrondera värdekärnans bevarandevärden. Med värdekärna avses här ett sammanhängande naturområde som av länsstyrelsen bedömts ha en stor betydelse för fauna och flora och/eller för en prioriterad naturtyp. Planering av naturreservat bör göras i ett landskapsperspektiv där den skyddsvärda miljön ses i ett större sammanhang så att till exempel läge i avrinningsområdet, omgivande naturtyper och miljöer beaktas. Detta innebär ett förhållnings- och arbetssätt som inte fragmentiserar utan uppfattar att skog, jordbruksmark, våtmarker, sjöar och vattendrag ofta förekommer i en mosaik och tillsammans bildar en helhet. Det är viktigt att eftersträva en helhetssyn i arbetet vilket bland annat innebär att alla delar av en reservatsgräns bör vara väl underbyggda, i första hand med utgångspunkt i befintliga eller potentiella naturvärden men även med utgångspunkt i värden för rekreation och friluftsliv samt kulturmiljövård. Även lantmäteri- och skötseltekniska aspekter bör beaktas. För att uppnå kostnadseffektivitet såväl på administrativ som på operativ nivå bör som regel väl definierade bestående gränser såsom fastighetsgränser, vägar, järnvägar och kraftledningar följas. Faktorn kostnad i förhållande till naturvårdsnytta bör emellertid vara av överordnad betydelse. Vid bildande av naturreservat bör utstakning och inmätning av planerade reservatsgränser samt slutlig utmärkning av gränser ske enligt principerna i överenskommelsen 2006-04-27 om samverkan inom områdesskyddet mellan Naturvårdsverket och Lantmäteriet samt enligt Naturvårdsverkets särskilda vägledning för arbetet. För ett framgångsrikt arbete med naturreservat är det viktigt att det sker i en anda av öppenhet och dialog med berörda medborgare. Vägledningen framhåller vikten av en god förankringsprocess med markägare och andra sakägare. Med förankring avses att markägaren har full information i ärendet samt förstår syfte och avsikter med förslaget. I denna ansats ligger även att notera att föreskrifter för skydd och vård i reservatsbeslutet inte får vara mer ingripande än vad som krävs för att uppnå syftet med reservatet.