Med fotavtryck avses i denna rapport människans spår i naturen genom resursförbrukning och genom denna förbruknings miljöpåverkan. Ett lands ekologiska fotspår (ecological footprints) är ett mått på arealen produktiv mark som krävs för att klara av landets konsumtion och avfallsproduktion. I Sverige går trenden mot minskad självförsörjningsgrad och ökad import av kött, mjölkprodukter och proteinfoder till husdjuren. Det innebär en förflyttning av miljöpåverkan, ofta negativ sådan, till andra länder. Det innebär även att vi avsäger oss möjligheten till positiv miljöpåverkan, såsom hävd av det inhemska landskapet, och att kväveutsläppen i Sverige minskar något. Syftet med denna studie är att finna vilken miljöbelastning som livsmedelsproduktionen i Sverige har vid dagens konsumtionsnivå, dels utifrån situationen år 2000-2001 då en betydande del av de livsmedel vi själva kan producera importerades, dels i en simulerad situation då vi skulle vara självförsörjande med de baslivsmedel vi själva kan producera samt helt självförsörjande med djurfoder. I rapporten kvantifieras de arealer som skulle krävas för självförsörjning. Miljöpåverkan från den ökade arealanvändningen skattas. Fotavtrycksberäkningarna inskränks till kväveutlakning, ammoniakemissioner och direkt markanvändning för produktion av djurfoder och baslivsmedel. Beräkningarna baseras på konsumtions- och produktionsvolymer för skördeåret juli 2000-juni 2001. Självförsörjningsgraden har ytterligare minskat mellan 2001 och 2003, vilket inte finns med i beräkningarna i denna rapport. För 2000/01 kartlades utifrån befintlig statistik svensk produktion, konsumtion, export och import av de viktigaste livsmedlen och fodermedlen som kan produceras i Sverige (spannmål, potatis, baljväxter, oljeväxter, vallfoder och bete, mjölk, ägg och kött av olika slag). Likaledes skattades utsläppen i Sverige av kväve från inhemsk produktion. Därefter beräknades en ny balans efter behovet vid självförsörjning. Under det aktuella året fanns ingen överproduktion för någon del av jordbruket utom för spannmål, där ett stort exportöverskott rådde, delvis som en följd av att vi importerade kött i stället för att föda upp egna djur med spannmålen. För mjölk rådde ett visst underskott, medan produktionsunderskottet var stort för alla typer av kött. Självförsörjningsgraden var låg speciellt för fårkött, men även för nöt- och svinkött, vilka kvantitativt har större betydelse än fårkött. Den låga självförsörjningsgraden på kött kan bl a innebära svårigheter att hålla betesmarker öppna om inte kvarvarande produktion i högre grad blir betesbaserad. Beräkningarna visar att vi i Sverige i princip kan bli självförsörjande på baslivsmedel och djurfoder om åkermark och betesmark används optimalt och nedläggningen av jordbruksmark upphör. Självförsörjning skulle få positiva effekter på markanvändning och biologisk mångfald. Vid full självförsörjning med kött, ägg och mjölk skulle djurantalet behöva öka, vilket också skulle innebära ökade ammoniakemissioner. Med förbättrad teknik skulle ökningen kunna dämpas, men med oförändrad teknik skulle utsläppsökningen från djurhållningen bli ca 22%. Kväveutlakningen skulle öka med totalt 4-5% vid självförsörjning. Ökningen skulle bli störst i södra delarna av landet, delvis p g a att ärtodlingen skulle behöva öka för att försörja husdjuren med proteinfoder. Viss import av proteinfoder är nödvändig, även vid ökad inhemsk odling. Detta för att försörja vissa djurgrupper, främst kycklingar och växande ungsvin, med högvärdigt protein, då de har svårt att uppnå maximal tillväxt med enbart vegetabiliskt foder.