I denna rapport presenteras arttrender, indikatorer och utbredningskartor baserade på data för perioden 2010–2020 från det gemensamma delprogrammet Häckande kustfåglar i Bottniska viken och för 2015–2020 från den nationella övervakningen av häckandekustfåglar inom samma område. Bägge systemen bygger på fast placerade 2x2km rutor, där en enskild regional ruta inventeras med ett intervall av 4–6 år, medan de nationella rutorna inventeras årligen. I analyserna ingår data från 456 regionala och 65 nationella rutor. Det regionala programmet startade 2010, den nationella fem år senare, dvs 2015. Mellan 2010 och 2014 inventerades i genomsnitt 111 rutor årligen, vilket ökade till i genomsnitt 181 rutor årligen 2015–2020.Totalt beräknades trender för 50 arter, 43 av dessa bedömdes ha stark anknytning till kustmiljön. Av dessa 43 uppvisade 9 % en signifikant positiv och 26 % en signifikant negativ trend. Totalt 23 % av arterna hade stabila bestånd under perioden. Övriga arters utveckling var osäkra. Den art som ökat kraftigast var knölsvan, medan gråhakedoppingen var den art som kraftigast gick i motsatt riktning. Vidare delades arterna upp i fem födosöksgrupper: pelagiska födosökare, växtbetande arter, bentiska födosökare, vadare och ytfödosökande arter. Den bentiska gruppen innehöll flest arter med minskande bestånd (50 %), följd av den pelagiska gruppen där 36 % av arterna minskade i antal. Växtbetarna å andra sidan var den grupp med flest ökande arter (22 %).För samtliga födosöksgrupper presenteras flerartstrender som kan ses som indikatorer för grupper av arter som söker föda i likartade livsmiljöer. Ingen av de fem grupperna uppvisade någon signifikant ökande eller minskande trend, men riktningen var negativ för fyra av flerartstrenderna. Vidare beräknades en gemensam trend för samtliga de arter som ingick i någon av de fem grupperna (totalt 43 arter). Denna var signifikant negativ. Slutligen beräknades en trend för 33 arter som bedömdes vara särskilt knutna till hav och skärgård, gruppen som helhet hade ett stabilt bestånd.De två övervakningsprogrammen, det gemensamma delprogrammet Häckande kustfåglar i Bottniska viken och den nationella övervakningen av häckande kustfåglar utgör ett bra exempel på när två organisatoriskt skilda program ger varandra draghjälp och där data med fördel kan samanalyseras. Det regionala programmet med mångfalt fler provrutor än det nationella sörjer för ett stort geografiskt stickprov medan det nationella med årliga inventeringar av samtliga rutor ökar möjligheten att upptäcka förändringar som sker på kort sikt.