I denna rapport redogör vi för de troliga konsekvenserna av en övergång från dagens insamling och återvinning av förpackningar och returpapper till ett system som bygger på att avfallet samlas in och återvinns i materialströmmar. Vi har valt att avgränsa uppdraget till att enbart omfatta avfall av plast och metall, då den potentiella miljövinsten är störst för dessa materialslag. Slutsatserna baseras huvudsakligen på resultat från ett försök med materialströmsinsamling i Eskilstuna kommun som utfördes mellan september 2007 och september 2008. I samband med försöket intervjuades hushållen om sina upplevelser av det nya systemet. Det gjordes som en del i forskningsprogrammet Hållbara hushåll. Även mängder och kvalitet på det insamlade avfallet analyserades. Analyserna utfördes av Eskilstuna Energi och Miljö och Förpacknings- och Tidningsinsamlingen. Avfall av plast och metall som inte är förpackningar utgör 1-2 % av hushållens säck- och kärlavfall. En övergång till insamling i materialslag skulle därför endast ge en marginell ökning av materialåtervinningen. Det innebär att miljövinsten skulle bli begränsad. De större mängderna plast och metall som skulle kunna återvinnas, är istället alla de plast- och metallförpackningar som i dag inte sorteras ut utan blir kvar i soppåsen. Samtidigt kan dagens system upplevas som ologiskt av hushållen. De förstår inte uppdelningen mellan förpackningar och annat avfall som är möjligt att återvinna. Eskilstunaförsöket visar att en tredjedel av hushållen redan innan försöket startade sorterade i materialströmmar. Den huvudsakliga anledningen till att ändra insamlingen till materialinsamling är, enligt vår bedömning, att det gör hanteringen enklare och mer begriplig för dem som deltar. Hushållen i Eskilstunaförsöket var också mer positiva till materialströmsinsamling som de ansåg mer användarvänligt än insamling av enbart förpackningar. En ändring till materialströmsinsamling kan därför medföra nöjdare och ännu mer engagerade hushåll samt ge ett ökat förtroende för källsortering och återvinning. Det skulle sannolikt innebära att hushållen vill delta i ännu större utsträckning och att den upplevda kostnaden för detta kan minska. Det vill säga, det är möjligt att man genom en sådan förändring ökar återvinningen generellt av allt material. Vi förordar därför att insamling och återvinning av hushållens avfall breddas till att omfatta allt avfall av metall och plast som går att materialåtervinna. Det praktiska försöket i Eskilstuna ger indikationer på att avfall som samlas in i materialströmmarna metall och plast håller en sådan kvalité att det går att återvinna. Undantaget var metall som samlades in i fastighetsnära behållare. Det finns flera åtgärder som kan vidtas för att även denna fraktion ska bli återvinningsbar. Till exempel väl utformad och placerad information, anpassade inkasthål och en förbättrad service i insamlingen av farligt avfall och elavfall. Det finns alltså enligt vår bedömning inga större tekniska hinder för att övergå till insamling i materialströmmar för avfallsslagen plast och metall Vår bedömning, som grundar sig på konsekvensanalysen i denna utredning, är att en frivillig överenskommelse mellan kommuner och producenter är den samhällsekonomiskt mest effektiva lösningen. I detta scenario tar förpackningsproducenter emot smått avfall, i den befintliga insamlingsstrukturen för förpackningsavfall, och kommunerna tar emot stort avfall på återvinningscentraler. Förpackningsproducenterna får på detta vis ett insamlingssystem för stora förpackningar. Det är något som saknas i dag. Kommunerna får antagligen mindre kommunalt avfall att ta hand om och därmed lägre kostnader. Dessutom har både kommuner och förpackningsproducenter ett intresse av att hushållen är nöjda med sina insamlingssystem. Vi förordar att kommuner och producenter i samverkan anpassar sina insamlingssystem så att hushållen kan lämna allt avfall av plast och metall som är lämpligt att materialåtervinna tillsammans med förpackningsavfallet. Avslutningsvis vill vi peka på att ett system som bygger på att två aktörer gemensamt ansvarar för insamlingen av ett slags avfall kräver ett väl fungerande samarbete. Om formerna för samarbetet inte utvecklas fungerar frivilliga överenskommelser inte i praktiken. Överenskommelsen mellan producenter och kommuner från den 28 januari 2009 enligt Kommittédirektiv 2008: 97 och försöket i Eskilstuna, visar att det finns goda förutsättningar för kommuner och producenter att bedriva ett konstruktivt samarbete i dessa frågor.