Havsörnens utbredning i världen omfattar Europa och Asien från Japan och Kamtjatka i öster till Atlantkusten och Grönland i väster. I Sverige har arten tidigare funnits naturligt i nästan hela landet. Havsörnen har häckat längs kusterna samt sjöar och vattendrag överallt där det funnits lämpliga boträd, och i sällsynta fall även på kala skär och i bergbranter. Arten har varit akut hotad i landet två gånger under de senaste 100 åren. Genom förföljelse utrotades havsörnen från nästan hela landet runt sekelskiftet 1900, men en viss återhämtning skedde efter fridlysningen 1924. Under 1950- och 60-talet minskade beståndet åter, nu på grund av miljögifter som slog ut reproduktionen. Den reproducerande populationsstorleken vid Ostkusten uppgick i början av 1970-talet till bara ett tiotal par av de ca 40 par som återstod och populationen riskerade att slås ut. En stabilisering kunde åstadkommas genom naturvårdsåtgärder och under 1990-talet skedde en stark återhämtning av reproduktionen. Beståndet har expanderat längs Östersjökusten och även återtagit häckningsmiljöer i stora delar av inlandet. Populationen beräknas 2009 uppgå till minst 550 revirhållande par. Havsörnen är normalt långlivad och kompenserar långsam fortplantning med många reproduktionstillfällen under livet. Detta gör den särskilt sårbar för förhöjd dödlighet i vuxen ålder. Samtidigt är arten genom sin position högst upp i akvatiska näringsvävar starkt exponerad för stabila miljögifter som ökar i koncentrationer i näringskedjan, och för de effekter dessa miljögifter har. Arten är starkt hemortstrogen vilket begränsar utbytet även mellan näraliggande bestånd. Havsörnarna bygger stora och tunga bon som ställer särskilda krav på boträden. Ålder hos samtliga boträd som undersökts har hittills legat långt över de åldrar vid slutavverkning som tillämpas i det svenska skogsbruket idag. Bon och häckningsrevir används av generation efter generation av örnar och många exempel finns på tidsrymder av 100 år eller mer. Dessutom gör detta att arten är mycket sårbar för illegal jakt och andra störningar under häckningstid. Uppgifter om boplatserna behöver hanteras så att de inte sprids till obehöriga. Att havsörnen nyttjar samma häckningsområde under långa tidsrymder innebär samtidigt en fördel ur bevarandesynpunkt, bl.a. möjligheterna att inom skogsbruket skydda boträd och undanta lämpliga skyddszoner runt boträden från skogsbruksåtgärder. Kontroll av reproduktionen hos beståndet vid Östersjökusten ingår i den nationella miljöövervakningen som indikator för effekter av miljögifter. Nivåerna av DDE (DDT) och PCB ligger numera oftast strax under de gränsvärden för påverkan på reproduktionen som skattats för arten. Fortplantningen är nu i stort sett normal vid Östersjökusten men i södra Bottenhavet är antalet ungar per kull signifikant lägre och frekvensen döda ägg signifikant högre än i övriga kustavsnitt. Det kan bero på andra miljögifter vilket nu undersöks.De föreslagna insatserna i detta åtgärdsprogram syftar till att säkra havsörnens överlevnad i landet på lång sikt och att återskapa ett häckande bestånd inom hela det naturliga utbredningsområdet i landet. Det kortsiktiga målet, till 2013, är att beståndet ska uppgå till 650 par och att en återetablering ska ha skett vid Västkusten och i Jämtland. Viktiga punkter att genomföra inom programmet är följande:- finna en lämplig modell för lagring och hantering av förekomstuppgifter hos myndigheter.- uppdatera förekomstinformation till länsstyrelser och skogsstyrelser. - genomföra utbildning av handläggare och tillsynsmän vid länsstyrelser och skogsstyrelser.- upprätta länsvisa skyddsplaner baserat på förekomster och lämpliga biotoper.- få till stånd säkrare rutiner till skydd för boplatser vid samråd om avverkning.- utreda dödlighet genom kollisioner med tåg och vidta åtgärder för att minska denna.Kostnaderna för de åtgärder som föreslås genomföras med finansiering inom programmet uppgår för femårsperioden 2009-2013 till 2 010 000 kronor.