Under de senaste tio åren har kommunernas arbete med naturvård varit en viktig del i naturvårdspolitiken. Intentionen i miljöpolitiken på det nationella planet är enligt områdesskyddspropositionen från 2008 att ”stärka den lokala och kommunala naturvården”. I friluftslivspropositionen från 2010 betonas att ”kommunens ansvar för den tätortsnära naturen är starkt” och att ”det är angeläget att framför allt kommuner i sin planering tar ansvar för den långsiktiga tillgången till naturområden i alla tätorter”. Sedan miljöbalken trädde i kraft 1999 har kommunerna själva möjlighet att besluta om naturreservat. Därtill har statligt finansierade satsningar gjorts under den senaste tioårsperioden för att stärka den lokala naturvården – främst i form av det statliga markåtkomstbidraget och bidrag till lokala naturvårdsprojekt (LONA). Syftet med utvärderingen som presenteras i denna rapport är att ta fram ett underlag till Naturvårdsverkets redovisning till regeringen avseende kommunernas arbete med kommunalt skydd av naturområden. Utvärderingen belyser kommunernas arbete med kommunalt skydd av naturområden samt erfarenheter för kommunernas framtida arbete och för Naturvårdsverkets vägledning inom området. Underlaget till utvärderingen består av en enkätundersökning riktad till Sveriges samtliga kommuner, databaser över skyddad natur samt djupintervjuer med tjänstemän och handläggare på fyra kommuner och sex länsstyrelser. När det gäller miljöbalken och ovanstående propositioner finns det inget som är bindande för kommunerna – däremot finns möjligheter. Utvärderingen visar att mängden naturreservat som bildas av kommuner per år totalt sett i landet bara har ökat marginellt sedan miljöbalkens införande. Aktiviteten mellan kommunerna varierar stort och kommunalt beslutade naturreservat återfinns i drygt hälften av landets kommuner. Det finns flera bakomliggande orsaker till varför vissa kommuner är mer aktiva än andra, men i resultaten framstår politisk vilja och resurser som två huvudfaktorer. Om det finns vilja, så avsätts resurser till arbetet och om kommunen anställer en kommunekolog så förbättras förutsättningarna för att kunna arbeta strategiskt med bidragsansökningar till viktiga delar i processen inför ett områdesskydd. Att arbeta strategiskt med någon form av naturvårdsplan kan vara en viktig faktor för framgång. Till kommunernas hjälp finns vägledning och stöd från länsstyrelserna och Naturvårdsverket. Länsstyrelsernas insatser består av att hantera LONA-bidrag, ärendeberedning inför ansökan om det statliga markåtkomstbidraget som riktar sig till kommuner samt löpande vägledning och stöd i reservatsbildningsprocessen. Naturvårdsverket i sin tur beslutar om markåtkomstbidrag, fördelar LONA-medel till länen samt tar fram och tillgängliggör information i form av vägledningar, handböcker och rapporter. De insatser som länsstyrelserna och Naturvårdsverket har genomfört har haft god genomslagskraft. Sammantaget bedömer kommunerna att Länsstyrelsen i ganska stor utsträckning har gett tillräcklig hjälp i arbetet. Naturvårdsverkets handbok bedöms i stor utsträckning ha varit till hjälp. Av de kommuner som har fått markåtkomstbidrag bedömer 90 procent att detta i stor utsträckning har varit avgörande för reservatsbildandet. Av de som fått LONA-bidrag bedömer knappt 40 procent att detta i stor utsträckning varit avgörande. I storstadsregionernas kommuner har program för varaktigt skydd och förvaltning tagits fram i samverkan mellan kommunerna och Länsstyrelsen. Det går inte att säkerställa att dessa kommuner i större utsträckning bildar naturreservat än landet i övrigt, däremot är programmet viktigt för det fortsatta arbetet. Förutsättningarna i dessa regioner skiljer sig från andra områden i landet eftersom trycket på de tätortsnära områdena ofta är större utifrån önskemål om exploatering. I kommuner som har ett exploateringstryck på tätortsnära naturområden aktualiseras frågan om naturskydd – orsaken till aktualiseringen kan vara allt ifrån byggnationer till skogsbruk. Denna aktualisering är en drivande faktor i reservatsbildandet. Rekreationsvärdet på marken ökar allteftersom att tillgången på mark minskar vilket kan ha en positiv inverkan på den politiska viljan att skydda naturområden. Utvärderingen visar även att kommunala stiftelser och ideella organisationer kan vara en drivande faktor i reservatsbildandet. För att arbeta effektivt krävs tydliga mål, ett effektivt resursutnyttjande och genomtänkta processer med prioriteringar utifrån uppsatta mål. Målen för skydd av områden återfinns främst i de nationella miljökvalitetsmålen. I arbetet för att uppnå målen sker ett målarbete på flera plan och det är inte helt enkelt att säga om respektive på vilket sätt arbetet med skydd av tätortsnära naturområden går bra. Skyddas de mest skyddsvärda områdena eller handlar det om reservatsbildande utifrån tillgången på mark – och i vilken grad spelar detta någon roll utifrån de politiska intentionerna? Eftersom kopplingen mellan mål, insats och effekt kan vara svår att följa är det extra viktigt med noggranna behovsinventeringar och program för skydd både för kommunerna, länsstyrelserna och Naturvårdsverket.