Inför klimatmötet i Köpenhamn diskuterade bl.a. EU att introducera sektorsansatser i en framtida klimatöverenskommelse. Med sektorsansatser avses att genom avtal begränsade till enskilda sektorer, t.ex. cementsektorn, finansiera utsläppsreduktioner i ett antal avancerade u-länder. Sektorsansatser ska ge utsläppskrediter för de samlade åtgärderna inom en hel sektor, istället för att ge krediter för åtgärder i enskilda projekt som är fallet med nuvarande mekanismen för ren utveckling (CDM). Utfallet i Köpenhamn blev inte det bindande avtal som EU hade hoppats på utan istället en överenskommelse som länder frivilligt kan associera sig med, det s.k. ”Köpenhamnsackordet”. I Köpenhamnsackordet anger länder hur mycket de är villiga att sänka sina utsläpp, antingen i absoluta tal eller uttryckt som intensitetsmått. Under Köpenhamnsmötet mötte även EU:s förslag om sektorsansatser motstånd från flertalet u-länder, framförallt från de s.k. ALBA-länderna (Venezuela, Bolivia m.fl.) men även från Kina och Indien. Dock fanns det flera andra u-länder som under förhandlingsveckorna uttryckte sympati för EU:s förslag, däribland Costa Rica, Mexiko, Colombia och Sydkorea. Det fanns även förslag från andra länder (t.ex. Nya Zeeland och Sydkorea) med liknande idéer som EU. Efter mötet i Köpenhamn finns det, trots allt, anledning att gå vidare med fördjupade analyser av hur det internationella samfundet, EU eller Sverige kan utveckla idén om sektorsansatser vidare. I denna rapport ges en fördjupad bild av förutsättningar och hinder för en vidareutveckling av sektorsansatser i ett urval industrisektorer och utvecklingsländer. Rapporten analyserar reduktionspotentialen och marknadsmiljön för pappers- och massa-, järn- och stål-, cement-, aluminium-, kemi- och petrokemi- samt elkraftsindustrin. Rapporten analyserar också Köpenhamnsackordet och resonerar kring ambitionsnivå och 2-gradersmålet. De bud som inlämnats av de u-länder som är aktuella för sektorsansatser analyseras med fokus på vad som skulle kunna krediteras givet EU:s bördefördelningsförslag och 2-gradersmålet. Rapporten drar slutsatsen att sektorsansatser kan realisera en betydande återstående och kostnadseffektiv reduktionspotential utöver vad u-länderna angivit i Köpenhamnsackordet. Dock måste den gemensamma ansträngningen (i-länder och u-länder) öka då handel med utsläppskrediter endast flyttar reduktionsansträngningen från ett land till ett annat. I dagsläget har både i-länderna och u-länderna angivit för låga ambitioner i Köpenhamnsackordet för att vi gemensamt ska kunna nå 2-gradersmålet. Inför Köpenhamnsmötet föreslog EU en global bördefördelning vilken innefattade att avancerade u-länder (som t.ex. Kina, Brasilien och Indien) bör ta på sig att minska utsläppen med ett ”eget bidrag” som inte finansieras med hjälp av utsläppskrediter. Det egna bidraget föreslogs motsvara en avvikelse på ca 15 till 30 % från den prognostiserade ökningen av utsläpp. Detta bördefördelningsförslag, som inte accepteras av de flesta u-länder, fördes fram bl.a. i diskussionerna kring sektorsansatser. Rapporten konstaterar att de bud som de avancerade u-länderna lagt in till Köpenhamnsackordet inte motsvarar denna nivå (15 till 30 % avvikelse). Samtidigt har inte heller i-länderna åtagit sig de utsläppsreduktioner som EU:s bördefördelning anger, d.v.s. 25 till 40 % reduktion till 2020 jämfört med 1990 års nivå. Med EU:s bördefördelningsprinciper borde kreditering generellt ske först för insatser utöver vad som angivits i Köpenhamnsackordet om vi ska värna 2-gradersmålet samtidigt som i-länderna gemensamt skärper sina mål. Det är dock stora skillnader mellan olika u-länder där det, enligt rapportens analys, framförallt är Kina och Indien som har stora potentialer kvar utöver sina bud i Köpenhamnsackordet. Länder som t.ex. Sydkorea, Mexiko och Costa Rica har angivit ambitiösare mål och potentialen utöver ackordet är begränsad, varpå kreditering borde kunna ske inom vad de angivit i Köpenhamnsackordet. En sektorsansats kräver betydligt större engagemang från värdlandet än vad nuvarande projektbaserade mekanismer (CDM) gör. Bland annat innebär det att en del av värdlandets klimatpolitik får granskas av en oberoende aktör (t.ex. UNFCCC). Detta har hittills, vid sidan av bördefördelningsfrågan, varit den stora stötestenen för flertalet stora u-länder. Analysen från denna rapport stärker tidigare studier som pekat på att en sektorsansats, inom ramen för UNFCCC, måste kunna utformas med flexibilitet och anpassas efter värdlandets och den aktuella sektorns specifika behov och miljö för att kunna accepteras och implementeras effektivt. Rapporten drar ett antal slutsatser om vad Sverige och EU kan göra i dagsläget för att främja utvecklingen. Förstå sektorn och landet grundligt Genom att utgå från vad de aktuella u-länderna själva vill ha stöd med och på vilket sätt en sektorsansats skulle kunna passa in i u-ländernas nuvarande energi-, miljö-, industri- och klimatpolitik borde det vara lättare att starta en diskussion om på vilket sätt en sektorsansats kan bidra. För sektorsansatser är både den tilltänkta sektorns marknadsmiljö och landets regleringstradition viktiga komponenter att förstå och anpassa sig till för att få acceptans. Snabbt utvecklande länder (framförallt länder som Kina och Indien) kännetecknas i varierande grad av en aktiv industripolitik kopplat till en aktiv handelspolitik (framförallt Kina). Utveckling och ekonomisk tillväxt är de övergripande målen på lokal, regional och nationell nivå, se t.ex. stål- och kemisektorerna i Kina. Regleringstraditionen skiljer sig också åt mellan OECD-länder med marknadsekonomier och snabbt växande u-länder med en blandning av statlig styrning och marknadsekonomi. Flertalet industrisektorer i dessa länder kan dessutom vara ”delade” i det att en viss del står under mer central kontroll, medan det finns en undernivå av lokala industrier som regleras lokalt/regionalt med andra krav. En aspekt är den decentraliserade strukturen i flertalet stora u-länder (som t.ex. Kina, Brasilien och Indien) där implementeringen skiljer sig mellan olika regioner. I t.ex. Kina provas gärna ett styrmedel/program först på regional nivå, innan det kommer ifråga för nationella krav. Bygga kapacitet för att kunna mäta och rapportera Det är bra att stödja kapacitetsuppbyggnad för att u-länder ska kunna mäta och rapportera sina utsläpp, oavsett om syftet är specifikt för sektorsansatser eller för ländernas långsiktiga förmåga att själva reglera sina utsläpp. EU och Sverige kan stödja kapacitetsuppbyggnad för att mäta och rapportera utsläpp i villiga u-länder med egna initiativ och bl.a. genom aktivt deltagande i planerade initiativ för ”market readiness”. För att på längre sikt stödja utvecklingen av handel med utsläppsrätter bör man studera den institutionella utvecklingen som behövs i u-länder. Stödet här handlar om att generellt bygga upp miljölagstiftning och myndigheter som är oberoende och professionella och kan ställa krav på industrier. Att stärka civilsamhället och rätten till offentlig information om utsläpp m.m. är också en viktig del i detta. Säkra marknaden för krediter efter 2012 I nuvarande läge med osäkerhet om utsläppskrediternas värde efter 2012, är det viktigt att visa på att efterfrågan för utsläppskrediter kommer finnas kvar efter 2012, oavsett ett nytt bindande avtal eller inte. Det är viktigt att förtroendet för den nuvarande marknaden för utsläppskrediter bibehålls om man vill utveckla nya krediteringsmekanismer. Här kan EU och Sverige både stärka efterfrågan genom t.ex. större åtaganden samt stärka utbudet genom fortsatt utveckling av CDM i de minst utvecklade u-länderna. Utveckla pilotprojekt för att lära Flertalet sektorsstudier gjordes under perioden 2007 till 2009 med fokus på teoretisk potential i ett urval u-länder. De studier som gjordes noggrannare fann ofta ett glapp mellan teori och praktik. Sverige kan initiera egna och stödja andras planerade pilotprojekt för sektorsansatser. Pilotprojekt kan fylla en viktig funktion för både i-länder och u-länder vad gäller att lära sig hur en sektorsansats skulle kunna fungera i verkligheten och vilka problem som man måste räkna med. Det viktigaste för ett pilotprojekt är att finna ett konstruktivt land och en bra sektor samt att utgå från vad som redan görs inom sektorn eller landet ifråga och därifrån diskutera hur en sektorsansats kan vara till stöd. Det kan också vara aktuellt att diskutera pilotprojekt med villiga industriorganisationer som redan i dag arbetar mycket med t.ex. mät- och rapporteringsfrågor.