I en ändrig av regleringsbrevet 2009 fick Naturvårdsverket i uppdrag att utvärdera satsningen på rovdjursakutgrupper i Dalarnas och Värmlands län. Uppdraget om att bilda akutgrupper i de båda länen kom genom regleringsbrevet till Sametinget 2006 och omnämns i ett pressmeddelande från regeringen (2006-04-18). Dessa båda källor pekar ut att rovdjursakutgrupper ska inrättas i Dalarnas och Värmlands län och att akutgrupperna snabbt ska kunna rycka ut vid rovdjurangrepp eller oro för angrepp vid förekomst av rovdjur. Länen fick årligen rekvirera 2 miljoner kronor var för arbetet med akutgrupperna. Inrättandet av akutgrupperna kan ses som ett led i målet att få människor att acceptera och förstå den rovdjurspolitik som förs. Utvärderingens syfte och övergripande frågeställning har utifrån 2009 års regleringsbrev kommit att formuleras till att tillvarata erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna i Dalarna och Värmlands län. Utvärderingen ska svara på följande fem frågor: 1) Hur har akutgrupperna organiserats och arbetat? 2) Har gruppernas arbete lett till en förbättrad dialog mellan brukare och länsstyrelse? 3) Har rovdjursproblemen åtgärdats snabbare i akutgruppslänen än i andra län? 4) Har de medel som utgått till grupperna nyttjats på ett ändamålsenligt sätt? 5) Kan erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupper tas till vara på ett kostnadseffektivt sätt i den framtida regionala rovdjursförvaltningen? Vad akutgrupperna skulle arbeta med har framgått av ett antal uppgifter som finns omnämnda i regleringsbrevet till Sametinget. Här skall nämnas att ingen av uppgifterna pekar ut att försökslänen skulle satsa på att en förbättrad dialog med brukarna (fråga 2). Uppgifter har dock varit utgångspunkt för att söka svar på fråga 4 – hur medlen använts. Uppgifterna rör bland annat arbete i andra län, åtgärda problem snabbt, åstadkomma kontaktväg till Naturvårdsverket, verkställa skyddsjakt och bortdrivande av stora rovdjur samt arbete med information om rovdjur och den ersättning som utgår vid skada. GENOMFÖRANDE OCH METOD I urvalet ingår personer som är ansvariga för rovdjursakutgrupperna eller som annars arbetar i och runt akutgrupperna samt handläggare och besiktningsmän i de län som utvärderingen studerar, totalt 51 personer. Utvärderingen studerar också relationen mellan dem som arbetar i eller i anslutning till akutgrupperna och de brukare som arbetet kan tänkas rikta sig till. Urvalet brukare utgörs av personer som anmält rovdjursangrepp på tamdjur eller sökt bidrag för förebyggande åtgärder under 2008 och 2009, totalt 102 personer. I utvärderingsuppdraget görs jämförelser med, motsvarande arbete i Gävleborgs, Västra Götalands och Örebro län, samt i vissa delar Västernorrlands län. Data har samlats in genom intervjuer och enkäter med berörda i försökslänen och i jämförbara län . Även data från Rovdjursforum (totalt 1 495 rapporterade ärenden från åren 2006–2009) och budget från akutlänen har använts i arbetet. ResultatRovdjursakutgruppsarbetet resulterade i två olika organisationer. Dalarna har en plattare organisation som de kallar för stödgrupp där fem länsstyrelsetjänstemän – områdesansvariga – arbetar i fält i var sin del av länet. Ytterligare fyra resurspersoner anställdes. De fungerar främst som kontaktytor mellan brukare och andra organisationer och kan verka i alla fem områdena. De områdesansvariga, resurspersonerna och länsstyrelsens rovdjurshandläggare ingår i Dalarnas stödgrupp (totalt elva personer). De områdesansvariga kan själva kalla ut resurspersonerna för akuta insatser, eller så skickas de ut via handläggarna. Handläggarna har en samordnande roll. Det överordnade ansvaret har en chefstjänsteman vid Länsstyrelsen. I Värmland har en person från Länsstyrelsen det övergripande ansvaret för rovdjursakutgrupperna. Under denne finns tre länsstyrelsetjänstemän som arbetar i fält. De har god förankring i den bygd där de verkar och bor. Dessa tjänstemän leder var sin akutgrupp som består av personer som de handplockat – i regel personer med förankring i LRF eller i Jägareförbundet. Akutgrupperna kan kallas ut när stora skador orsakas av rovdjur. Akutgruppens medlemmar arvoderas för en insats. Behovet av akutgruppens insatser är ytterst få i Värmland. Insatser genomförs oftast av en besiktningsman och ibland kallas enstaka personer ur akutgrupperna in. På frågan om brukarna känner till och nyttjat akutgrupperna är svaret nekande, många är tveksamma till vad grupperna är och vad de gör. Brukarna i de båda länen anser att informationen om grupperna varit begränsad. Information om grupperna saknas också på länens hemsidor. Flera blandar också ihop akutgrupperna med regionala eller lokala rovdjursgrupper, när de fått frågan om de hört talas om grupperna. När vi diskuterat grupperna, både med de anställda själva och med brukarna, visar samtalen att det sällan handlar om insatser från grupper. I regel är det enskilda personer som gjort en insats. Det händer också att insatser görs av två personer. Ofta följer en person med för att prata med den drabbade medan besiktningsmannen gör en besiktning av ett skadat eller dödat djur. Att arbeta två och två är uppskattat. Tjänstemännen känner det tryggt att vara två. De tycker också att de blir effektivare i fält och anser att de får bra kontakt med brukarna. De upplever även att de svarar mot brukarnas behov av insatser. Brukarna är nöjda med besiktningsmännens insatser både i försökslänen och i jämförbara län. Något som uppskattas är att besiktningsmännen snabbt kommer på plats, har möjlighet att sätta upp akutnät och vara behjälpliga med att söka djur och vakta djur. De fungerar också som administrativt stöd när man ska söka ersättning. Resultaten är likartade i samtliga län. I både Värmlands och Dalarnas län är man dock marginellt snabbare på plats vid en skada och handlägger ärenden snabbare än i jämförbara län. Trots att det inte fanns något uttalat uppdrag om att förbättra dialogen mellan Länsstyrelse och brukare arbetar båda försökslänen aktivt med att möta människor i fält. Brukarna tycker att dialogen är bra i de allra flesta fallen, och då särskilt med besiktningsmännen, medan man har skattat dialogen med tjänstemännen inne på länsstyrelsen lite lägre. I Värmlands län är man nöjdare med dialogen inne på länsstyrelsen än i andra län. I Dalarnas län skattas dialogen lägre när det gäller tjänstemännen inne på länsstyrelsen. Både Värmlands och Dalarnas län har använt en del av pengarna till att inrätta fasta tjänster med koppling till akutgruppsverksamheten. Det är naturbevakare och besiktningsmän som också arbetar med ordinarie verksamhet. I Värmlands län har de som leder grupperna försetts med fordon och akututrustning, medan de som arbetar i fält i Dalarnas län har tillgång till släpvagnar med akututrustning. En del pengar har även använts för information, bland annat riktad till barn. Information om ersättning lämnas ofta i fält och med bra effekt. En mycket begränsad del av medlen kan sägas ha gått till arbete i andra län: Medel har heller inte använts för att upprätta en kontaktväg till Naturvårdsverket eller i samband med skyddsjakt och bortdrivande av rovdjur. Analys och slutsatserUtvärderingens syfte och övergripande frågeställning har varit att se hur man kan ta tillvara erfarenheterna från försöksverksamheten med rovdjursakutgrupperna i Dalarnas och Värmlands län. Svaret på den frågan är mångfasetterat men det finns erfarenheter från arbetet i båda akutgruppslänen som väl värda att beakta. Detta försiktigt optimistiska svar får man om man lägger samman de positiva erfarenheterna från de båda länen. De har resulterat i följande punkter: ORGANISATION Länen har valt två olika sätt att organisera akutgrupperna. Fördelarna med Dalarnas akutgrupp är samordningsfunktionen på Länsstyrelsen, de avgränsade områden där en person ansvarar för insatser och att vid behov kunna beordra in resurspersoner. Detta arbetssätt svarar väl mot de flesta av de insatser som behöver göras när det gäller angrepp på tamdjur. Fördelen med Värmlands akutgrupp är den väl strukturerade akutgruppsorganisationen som fyller en mycket viktigt funktion vid de tillfällen när stora skador uppstår. Utvärderarna anser att akutgrupperna bör vara lätta att kontakta, gärna också från andra län. Länsstyrelsernas representanter i fält bör ha ansvar och befogenheter att vidta åtgärder. Akutgruppsarbetet kan få ett gott stöd genom utarbetandet av en checklista som följs vid en insats. Akutgruppsorganisationer måste förankras både inom myndigheten och ute bland människor i länen. DIALOG Fältpersonal och tjänstemän vid Länsstyrelsen beskriver att arbetet i fält bör vara en ”brygga” för att förbättra dialogen mellan Länsstyrelse och brukarna. Utvärderarna anser dock att länsstyrelsepersonal inte ska betraktas som ”brygga” – det bör istället betonas att fältpersonalen är Länsstyrelsen. Då skapas en dialog medLänsstyrelsen i fält. Men fältpersonal behöver stöd i rollen som representant för Länsstyrelsen, möjligheten att arbeta två och två kan vara ett sådant stöd. Bryggan från brukare till Länsstyrelsen är fortsättningsvis viktigt men kan utgöras av andra organisationer – exempelvis LRF, Jägareförbundet med flera. Mycket tyder på att dialogen förbättrats i försökslänen. Hur mycket av det som går att relatera till akutgruppsverksamheten är svårt att säga. Sammantaget ter det sig just nu mer kostnadseffektivt att fokusera på dialog med få personer än att använda ett tillsynes billigare alternativ – storgruppsmöten eller envägskommunikation. I de fall acceptansen för rovdjuren ökar mer på sikt kan också de dialogskapande insatserna förändras till att omfatta större grupper och envägskommunikation. LÖSA PROBLEM SNABBT Problemen med stora rovdjur löses marginellt snabbare och med något bättre kvalitet i försökslänen än i jämförbara län. Detta underlättas av personer som ansvarar för avgränsade områden och har möjlighet att arbeta tillsammans med ytterligare en person under en insats. Lättillgänglig utrustning bidrar också starkt till att lösa akuta problem snabbt. NYTTJANDE AV MEDEL I regeringsuppdraget fanns frågan om ändamålsenligt nyttjande av medlen. Vi anser det är svårt att göra en sådan bedömning då länen exempelvis inte haft något återrapporteringskrav. Utvärderingen visar dock att cirka hälften av medlen (enligt budget 2009) har gått till personella resurser och utrustning som specifikt riktar sig till att lösa problem relaterade till rovdjursskador. Medel som gått till reseersättning/bilar är nödvändiga för att fältpersonalen snabbt ska kunna ta sig ut till platsen för skadan. Förutom insatser på plats finns indirekta effekter i form av förbättrad dialog, tillit till Länsstyrelsen och möjlighet att sprida saklig information till mindre grupper som samlas vid en skadeplats. Exempel på användande av medel som har ringa effekt är medel som gått till studieresor utomlands. Då personal inte enbart arbetar med den problematik som rör rovdjursskador kan man dra slutsatsen att akutgruppsmedel även använts i ordinarie arbete. Detta bör dock enligt utvärderarnas mening finansieras på annat sätt. KOSTNADSEFFEKTIVA ERFARENHETER Utvärderingen tyder på att de mer kostnadseffektiva insatserna återfinns i det förebyggande arbetet. Vidare framgår att arbete två och två ger ett mervärde i förbättrad dialog och rättssäker bedömning av skador. Ytterligare ett kostnadseffektivt arbetssätt skulle kunna bestå i ett länsöverskridande akutteam för större skador. Akutgruppsmedlemmarna bör arvoderas vilket innebär att de inte uppbär kostnader när de inte används. Informationsinsatser i fält, återbesök och återkoppling ger positiva effekter. Information till mindre grupper och barn kan också ses som kostnadseffektivare än de insatser som görs i stora grupper där många olika intressen möts. Checklistor vid akutgruppsinsatser bör ses som en enkel och billig åtgärd för att effektivisera arbetet. Tillgång till akutnät tycks vara centralt, här skulle flera län kunna samverka. Om medel fortsättningsvis ska utgå för akutgrupper finns några alternativa möjligheter. Naturvårdsverket tilldelar medel till län som har problem. Länen kan äska medel ur en pott. Då måste Naturvårdsverket utarbeta ett antal kriterier och en lägsta nivå. Ett mer länsgränsöverskridande arbete är ytterligare ett sätt att nyttja medlen. Behovet kan sägas vara ett monetärt stödsystem som är flexibelt och som följer rovdjuren snarare än länsgränserna.