Den 1 januari 2009 trädde en ny batteriförordning (SFS 2008:834) i kraft i Sverige. Med den fick vi ett renodlat producentansvar för batterier, där producenter och importörer får ansvar för såväl insamling, omhändertagande och slutförvaring av miljöfarliga batterier som för informationsinsatser. Vid samma tidpunkt upphörde den tidigare ordningen från 1987, där en miljöavgift på miljöfarliga batterier tagits ut för att finansiera det framtida omhändertagandet. Dessa miljöavgifter har samlats i den så kallade batterifonden, som i sin tur bekostat bland annat insamling, återvinning och informationsinsatser. Fonden utgörs av två delar, en för blybatterier och en för småbatterier (av nickelkadmiumrespektive kvicksilvertyp). Naturvårdsverket, som administrerar batterifonden och även håller ett register över batteriproducenter och importörer, har under 2009 haft i uppdrag att redovisa hur medlen till batterifonden har kommit till användning och att föreslå hur återstående medel i fonden bör hanteras. Denna rapport innehåller förslag till detta, och redovisar också på vilka grunder förslaget har tagits fram. Förslaget bygger på två principer: Dels att fondens medel fördelas över den tid som behövs, så att man inte löper risken att bli stående utan medel, dels att medlen fördelas på sådana aktiviteter som bäst motsvarar de syften som en gång sattes upp för fonden.