Enligt miljöbalken har alla som bedriver verksamhet som kan påverka människor eller miljön ett ansvar för att kontrollera sin verksamhet och arbeta förebyggande så att inga skador eller olägenheter uppkommer. Att reglerna om verksamhetsutövares egenkontroll följs är av stor strategisk betydelse för genomdrivandet av miljöbalken. I denna utvärdering har verksamhetsutövarens arbete med egenkontroll evaluerats. Utvärderingen är den tredje och sista i en serie utvärderingar som Sektionen för utvärdering genomför med Enheten för tillsynsvägledning och annan vägledning som beställare. Utvärderingen ska utgöra ett underlag och ett verktyg för Enheten för tillsynsvägledning och annan vägledning att utveckla sin tillsynsvägledning och vägledning till verksamhetsutövarna. Rapporten ska kunna vara ett bidrag till att få till stånd en bättre fungerande egenkontroll, därmed effektivare förvaltning och möjlighet till bättre förutsättningar för miljön. Utvärderingen ska bland annat besvara om verksamhetsutövarna känner till reglerna för egenkontroll, om de följer reglerna, om tillsynen över egenkontrollen fungerar som en drivkraft för verksamhetsutövarnas egenkontroll. Vidare ska utvärderingen svara på om myndigheternas tillsyn över egenkontrollen kan utvecklas samt varför myndigheternas tillsyn har svårt att få genomslag hos anmälningspliktiga verksamheter. Utvärderingen syftar till ett ökat lärande och har en ambition att fånga viktiga erfarenheter genom att jämföra verksamhetsutövare med bedömd god respektive bedömd mindre god egenkontroll. För att få så hög svarsfrekvens som möjligt och ett jämförbart urval har vi valt att låta tolv tillsynsmyndigheter, nio kommuner och tre länsstyrelser göra ett urval av tillståndspliktiga och anmälningspliktiga verksamhetsutövare. Datainsamlingen baserar sig på fyrtio telefonenkäter och tretton djupintervjuer. Utöver förstudie och datainsamling har litteratur, rapporter och webbsidor använts som underlag till utvärderingen. Utvärderingen visar att verksamhetsutövarna anser sig ha god kännedom om reglerna för egenkontroll. Verksamhetsutövarna anser att de följer reglerna på ett tillfredsställande sätt. Denna bedömning påverkas inte av huruvida verksamhetsutövarna bedöms ha god eller mindre god egenkontroll. Myndigheternas tillsyn över egenkontrollen upplevs av de flesta som bra. Samtidigt menar många verksamhetsutövare, i synnerhet de som har certifierade miljöledningssystem, att tillsynen påverkar deras arbete med egenkontroll i ganska liten utsträckning. Lagefterlevnad, att allmänt minska miljöpåverkan samt kraven i miljöledningssystemen ansågs påverka arbetet med egenkontroll i högre utsträckning än tillsyn. Nittio procent av verksamhetsutövarna svarade också att de skulle utföra egenkontroll i samma utsträckning även om tillsynen helt upphörde. Ekonomi, brist på tid, komplexitet och brist på kompetens angavs vara de vanligaste orsakerna till varför tillsyn över egenkontroll har haft svårt att få genomslag hos anmälningspliktiga verksamheter. Verksamhetsutövare för anmälningspliktiga verksamheter ser sig inte heller som miljöbovar vilket också påverkar deras förhållningssätt till egenkontrollen. Om det råder brist på ekonomi och tid prioriteras inte egenkontrollen. Utvärderingen visar att miljöledningssystemen är betydelsefulla för verksamhetsutövarens egenkontroll. De verksamhetsutövare som anslutit sig till ett miljöledningssystem talar om drivkrafter som är sprungna ur ett konkurrensperspektiv där miljöledningssystemen inte bara innebär stöd i form av rutiner och system utan också en signal till marknaden om att företaget är konkurrenskraftigt. Ofta är miljöledningscertifikat också ett krav från kunder. Tillsynen borde enligt flera intervjupersoner differentieras så att mer tillsynsresurser läggs på de verksamhetsutövare som inte är certifierade eller inte har god egenkontroll medan tillsynen av tillståndspliktiga verksamheter främst borde gå via den periodiska besiktningen och detaljtillsyn. Detta skulle kunna vara ett sätt för tillsynsmyndigheterna att få större genomslag för tillsyn över egenkontroll hos anmälningspliktiga verksamheter. Ett utfall av enkät och intervjuer är att mindre än hälften ansåg att de kunde skilja ut tillsynen av egenkontrollen från övrig tillsyn av miljöbalken. Detta gällde både tillstånds- och anmälningspliktiga verksamheter. Viktiga önskemål från verksamhetsutövarnas sida var också mer stöd och dialog från tillsynsmyndigheterna samt att flera ville att myndigheten skulle visa exempel på god egenkontroll. Utvärderingens slutsatser är att ökad differentiering av tillsynen bör övervägas så att resurserna läggs på dem med sämst egenkontroll eller de verksamhetsutövare som inte är certifierade enligt något miljöledningssystem. Vidare bör dialogen anpassas till verksamhetsutövarens nivå.