Laestadiusvallmo (Papaver radicatum ssp. laestadianum), eller pältsavallmo som den ibland kallas, är en underart av fjällvallmo (Papaver radicatum Rottb.) och är endemisk för Skandinavien. I Sverige har den endast påträffats på fjällen Pältsan och Måskokaise i Karesuandoområdet, Torne lappmark, där populationerna tillsammans hyser över 500 individer. I Norge finns 11 lokaler angivna i Troms (Balsfjord, Målselv och Storfjord). Två av lokalerna, Sohtungaise i Balsfjord och Isdalsfjell i Målselv, har inte besökts under de senaste 70–80 åren. Den största lokalen i Norge omfattar ca 1000 individer (Heggelund 1993). Laestadiusvallmon är klassificerad enligt kategorin Ej tillämplig (NA) i den svenska rödlistan (Gärdenfors 2010). I Skandinavien har flera underarter av fjällvallmo beskrivits (Nilsson 2001, Lid 2005). Fjällvallmogruppen har en bicentrisk utbredning i Skandinavien samt förekommer på Island och Färöarna (Jalas & Suominen 1991). Det speciella utbredningsmönstret har varit en central fråga i diskussioner om fjällväxternas invandring efter senaste istiden (Weichselistiden, 11 000–115 000 år tillbaka). Fjällvallmons differentiering i ett antal morfologiskt skilda populationer har tolkats som att populationerna har varit skilda från varandra under en lång tidsperiod och med en möjlig överlevnad på isfria områden (Dahl 1987). Senare studier av Nordal m.fl. (1997), Selin (1998) och Solstad (2009) pekar dock på att fjällvallmons morfologiska differentiering troligtvis skedde under postglacial tid (6 000–8 000 år tillbaka). Under den postglaciala värmetiden nådde trädgränsen högre än idag vilket begränsade fjällvallmons utbredning till separata områden i högfjällen (Birks 1993).Laestadiusvallmon växer i högfjällen, i instabila miljöer som rasbranter och flytjordsområden. I Norge förekommer den även på älvöar nedanför skogsgränsen. Fjällvallmon är mycket känslig för konkurrens från annan växtlighet. Med nuvarande klimatförändring som skjuter vegetationsgränsen uppåt kan en igenväxning av lokalen vara ett framtida hot. Andra potentiella hot kan vara bete från djur som exempelvis ren och hare, eller tramp. Å andra sidan kan tramp från till exempel ren eventuellt gynna arten om det förhindrar igenväxning.Laestadiusvallmon är utpräglat störningsgynnad och kan på så sätt tjäna som modellart för störningsgynnade arter i de nordligaste fjällen.Åtgärdsprogrammets målDet kortsiktiga målet är att laestadiusvallmon år 2014 finns kvar i PältsanMåskokaiseområdet i samma omfattning som idag. Dellokalerna ska ha ett stabilt antal individer. Det långsiktiga målet är att förekomsten år 2026 har samma omfattning som idag.Detta åtgärdsprogram är en vägledning och utgör inte ett legalt bindande handlingsprogram. Föreslagna åtgärder•     Nuvarande förekomst i Sverige inventeras för att ge kunskap om antaldellokaler och individer.•     De norska förekomsterna bör, i samverkan med Norge, inventeras för att gekunskap om artens totala utbredning.•     Femton provrutor läggs ut på Pältsan och Måskokaise för långsiktiga studierav artens populationsbiologi.•     Åtta provrutor läggs ut på Pältsan och Måskokaise för en studie avlaestadiusvallmons respons på manuella störningar.•     I provrutorna registreras graden av bete och tramp från djur som exempelvisren och hare.KostnaderKostnader för de föreslagna åtgärderna uppskattas till 190 000 SEK för perioden 2010–2014.