Bakgrund till uppdraget 

Skyddet av stränderna tillsammans med allemansrätten gör Sverige unikt i en internationell jämförelse. Strandskyddet är viktigt för att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och för att bevara goda livsvillkor för växter och djur. En ny strandskyddslagstiftning trädde i kraft i juli 2009. Den innebar att ansvaret för att besluta dispenser från strandskyddet flyttades från länsstyrelsen till kommunerna. Länsstyrelsen fick samtidigt i uppdrag att granska samtliga kommunala dispensbeslut. I de fall länsstyrelsen anser att det saknas skäl för att ge dispens eller om underlaget för kommunens beslut är bristfälligt kan länsstyrelsen överpröva dispensen. Länsstyrelsen avgör sedan i sin överprövning om dispensen kan godkännas eller ska upphävas. Syftet med utvärderingen är att ge Naturvårdsverket underlag till sin vägledning till länsstyrelser och kommuner. Utvärderingen kan även fungera som ett underlag till stöd till länsstyrelserna för en likvärdig hantering av kommunernas beslut om dispens från strandskyddet. Målet med utvärderingen är att belysa hur länsstyrelsernas granskning av kommunernas beslut om dispens från strandskyddet ser ut. I rapporten beskrivs, jämförs och analyseras hur granskningen har fungerat sedan den nya lagen trädde i kraft i juli 2009. Utvärderingens fokus är det generella strandskyddet och den berör i mycket liten utsträckning strandskyddsdispenser kopplade till områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, s.k. LIS-områden. Utvärderingens resultat baseras på tre typer av underlagsmaterial: En statistisk analys av samtliga kommunala dispenser från strandskyddet som beslutats under 2010 och dess behandling (bifall/upphävande) på länsstyrelserna, en enkät till samtliga länsstyrelser och två gruppintervjuer med sammanlagt elva länsstyrelser. Resultat och slutsatser Resultatet från utvärderingen visar att rollerna mellan kommun och länsstyrelse behöver förtydligas. Det är vanligt att länsstyrelserna, i olika utsträckning, läker dispensärenden som kommunerna beslutat som innehåller brister, istället för att överpröva dem. Detta kan leda till en förskjutning av ansvaret för handläggningen av dispenserna och gör rollfördelningen mellan handläggande myndighet (kommunen) och granskande myndighet (länsstyrelsen) otydlig. Resultaten visar också att det finns skillnader i hur länsstyrelserna använder överprövningen i sin granskning av kommunernas beslut om dispens från strandskyddet. Dessa skillnader bidrar också till att otydliggöra ansvarsfördelningen mellan kommun och länsstyrelse. Överprövningen är en formell del av granskningen med det tydliga syftet att skapa praxis och ge handfast vägledning till kommunerna i länet. En allt för stor skillnad i hur den tillämpas kan därför försvåra en likvärdig tillämpning. Det finns faktorer som har betydelse för länens överprövnings- och upphävandegrad, så som dispensens ändamål och typ, men ingen av faktorerna kan helt förklara skillnaderna mellan länen. Den nya lagstiftningen har lett till en stramare tillämpning av strandskyddslagstiftningen. Det stora antalet av länsstyrelsen upphävda dispenser vittnar om att det fanns ett behov av en ökad granskning av kommunernas beslut om dispens från strandskyddet. För att denna tillämpning ska kunna fortgå krävs att länsstyrelsens granskande roll består. Kommunernas hantering av strandskyddsdispenser är av största betydelse för att tillämpningen av strandskyddslagstiftningen ska bli riktig.