Studien handlar om miljötillsyn i praktiken. Närmare bestämt om hur miljöskyddshandläggare (inspektörer) på Länsstyrelser utövar tillsyn av miljöfarlig verksamhet i enlighet med 26 kapitlet i Miljöbalken. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet och är därmed ålagd att kontrollera efterlevnaden av Miljöbalken samt genom rådgivning och information arbeta för att de intentioner som ligger till grund för Miljöbalkens kan uppfyllas. Vidare innebär tillsynsansvaret att Länsstyrelsen skall samarbeta med andra tillsynsmyndigheter och statliga och kommunala instanser. Länsstyrelsen är även tillståndsprövningsmyndighet. Undersökningen bygger på intervjuer med miljöskyddshandläggare verksamma i fyra län: Halland, Värmland, Västra Götaland och Örebro län. Dessa län varierar med hänsyn till storlek, näringsstruktur, miljötillsynens organisation och antalet tillsynsobjekt samt karaktären på dessa. Totalt har 30 miljöskyddshandläggare intervjuats. Intervjuerna har vägletts av en intervjuplan med frågor kring inspektörernas handlingsutrymme, handlingsstrategier, inspektionsstil och uppfattningar om sin yrkesroll. Andra frågor fokuserar på hur tillsynsarbetet läggs upp, och hur stor vikt och hur mycket tid som läggs vid de olika uppdrag som tillsynen innefattar (inspektion, vägledning, utbildning och samordning). Syftet med intervjuerna var att kartlägga hur miljötillsynen fungerar i praktiken med tonvikt på hur tillsynen är organiserad på länsstyrelsen, handläggarnas arbetssituation och arbetets inriktning och uppläggning och att beskriva och analysera handläggarnas egen förståelse av tillsynsarbetet och dess förutsättningar. Även om det finns individuella och länsvisa skillnader i hur miljöskyddshandläggarna arbetar och hur de ser på sitt arbete kan en rad gemensamma nämnare identifieras. För det första har handläggarna ett stort handlingsutrymme, till följd av att den lagstiftning som styr deras arbete på en och samma gång är både vag, detaljerad och omfattande. För det andra upplever handläggarna att de inte hinner med alla de uppgifter de har, de tvingas göra prioriteringar. För det tredje upplevs yrkesrollen som både otydlig och mångbottnad. För det fjärde anger handläggarna att Miljöbalken implementeras på skilda sätt i olika delar av landet vilket de upplever som problematiskt ur ett rättsäkerhetsperspektiv. En ”typisk” miljöskyddshandläggare bedriver en stor del av arbetet vid skrivbordet, fältbesök bortprioriteras ofta, handläggarstilen är situationsberoende och en ”mjuk” inspektionsstil dominerar. Vidare upplever handläggarna att de är beroende av en god relation till verksamhetsutövarna för att kunna utföra sitt arbete. Flertalet av de intervjuade miljöskyddshandläggarna upplever regelverket som omfattande. I vissa delar uppfattas det som vagt och i andra delar som mycket detaljerat. Handläggarna anger att de i vissa situationer måste tolka regelverket samtidigt som de i andra måste avgöra vilka delar av lagstiftningen som är viktigast. Handläggarnas handlingsutrymme innebär att deras prioriteringar och handlingsstrategier påverkar politikens utformning. Verksamheter bemöts och bedöms olika beroende på vilken handläggare de möter men även på var den egna verksamheten rent geografiskt är belägen. Ärenden knutna till den del av regleringen som uppfattas som särskilt byråkratisk och krånglig tenderar att vara tids- och energikrävande för såväl handläggare som verksamhetsutövare. Sådana ärenden ökar arbetsbelastningen. Ärenden som handläggarna uppfattar som enkla att hantera kan därför ges företräde framför mer problematiska fall. Själva tanken med miljölagstiftningen, att prioritera ärenden efter miljöpåverkan, kan därför i praktiken bli satt ur spel.