Redan för över tusen år sedan började man bryta malm och utvinna koppar från Falu Koppargruva. På 1600-talet under gruvans glansperiod var den en viktig faktor för att Sverige kunde utvecklas till en stormakt. Metoden att utvinna koppar bestod fram till 1900-talet i att omväxlande rosta och smälta malmen i hyttor, som i hundratal fanns utplacerade i landskapet kring gruvan. Under 1900-talet utvecklades utvinningsmetoderna så att även andra metaller än koppar kunde utvinnas, liksom bl.a. svavelsyra. Såväl malmbrytningen som de olika utvinningsmetoderna resulterade i stora mängder restavfall. Mycket av detta avfall finns lagrat i gruvans närhet och läcker metaller till grund- och ytvatten. I samarbete mellan gruvbolaget och tillsynsmyndigheterna startades i början av 1990-talet ett projekt, Faluprojektet, som syftade till att genomföra åtgärder för att påtagligt minska metallläckaget från gruvavfallet i Falun. Detta arbete inriktades främst mot de tre objekt som ansågs svara för den största metalltillförseln, nämligen kisbränderna (avfall från svavelsyratillverkningen), Ingarvsmagasinet (avfall från 1900-talets metallutvinning) samt gruvområdet (äldre gruvavfall). Genomförda åtgärder och uppnådda reningsresultat vid dessa åtgärdsobjekt redovisas i separata rapporter. I denna rapport ges en översiktlig beskrivning av vad som kunnat utläsas i det mottagande vattenområdet till följd av genomförda åtgärder inom Faluprojektet. Det mottagande vattenområdet utgörs av Faluån, som rinner genom centrala Falun och via sjön Tisken mynnar i sjön Runn. Runns utflöde sker till Dalälven nedströms Borlänge, medan Dalälven i sin tur rinner ut i Bottenhavet söder om Gävle. I rapporten redovisas de metallhalter och –mängder som uppmätts i vatten före, under och efter Faluprojektets genomförande. Med hjälp av bl.a. statistiska analyser fastställs om förändringar kan konstateras under projektperioden i olika delar av vattensystemet, om det sker en samvariation mellan olika metaller och andra variabler, om man kan urskilja brytpunkter som kan hänföras till enskilda åtgärder, m.m. Med hjälp av massbalansberäkningar och sedimentanalyser görs bedömningar i vilken grad olika metaller fastläggs i sjöarna, och i vad mån andra betydande metallkällor verkar finnas längs vattensystemet. Vidare har kunskapen om biologiska effekter på växter och djur i vattensystemet sammanställts och jämförts med bl.a. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. En diskussion förs om faktorer som kan ha betydelse för vilka miljökonsekvenser som uppkommit i de mycket speciella förhållanden som rått i Faluns närhet under många hundra år. 

Bland de resultat som har registrerats och de slutsatser dessa lett till kan följande nämnas: • Under projektperioden har transporten av zink och kadmium minskat ca 85 % i Faluån enligt gjorda mätningar. Förutom de tre åtgärdsobjekten inom Faluprojektet bidrar även andra åtgärder och händelser under perioden till denna minskning. • I nedre Dalälven har zinkhalten under samma period ungefär halverats, medan däremot ingen säkerställd minskning kan fastställas för kadmium i denna del av vattensystemet. • Även för koppar kan en transportminskning konstateras i Faluån med närmare 70 %, medan ingen minskning uppmätts i Dalälven. Flera tecken finns på att relativt betydande mängder koppar tillförs vattensystemet från andra källor än från gruvavfall i Falun. • Läckaget av bly är förhållandevis litet från de aktuella gruvavfallen, och ingen minskning av vare sig halt eller mängd kan heller kopplas till åtgärder inom projektet. Däremot kan täckningen av Ingarvsmagasinet ses som en förebyggande åtgärd för att läckaget av bly och andra metaller inte ska öka från detta sandmagasin i framtiden. • I nedre delen av Dalälven kan konstateras att stora mängder bly tillförs älven från en inte identifierad källa. • Med hjälp av korrelationsanalys noteras att Dalälven påverkar zinkhalten i hela det utanförliggande havsområdet, vilket dock inte gäller övriga metaller. Kadmiumhalten är snarare lägre i Dalälvens vatten än i havet. • Växt- och djurlivet var tidigare ytterst torftigt och artfattigt i nedre Faluån. Tack vare radikala utsläppsminskningar under 1980- och 1990-talen, främst genom rening av gruvvatten och gruvans nedläggning men även tack vare genomförda åtgärder med gruvavfall, har livsbetingelserna markant förbättrats. • Även i sjön Runn finns tecken på en påverkan av metaller i form av att några bottenlevande djurarter saknas och att djuren är ovanligt små. Vid något provfisketillfälle har småmört saknats i Faluåns mynningsområde, och genomgående har förhöjda kadmiumhalter uppmätts i abborrlever. • Men överlag har de registrerade miljökonsekvenserna varit förhållandevis få. Såväl fisk- som planktonsamhället uppvisar en för denna sjötyp normal sammansättning, tillväxt m.m. • Inga biologiska förändringar har registrerats i Runn under projektet förutom att enstaka s.k. glacialrelikta kräftdjur börjat återkomma. Även signalkräfta har påträffats i sjön under senare år. Miljöförhållandena på bottnarna i sjön kommer endast långsamt att förbättras eftersom det tar lång tid innan de metallrika sedimenten överlagras. • Risken för negativa biologiska effekter av metaller i nedre delarna av Dalälven bedöms ha varit liten redan innan Faluprojektets start.