miljöbalken fastslås att strandskyddet syftar till att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Den så kallade strandskyddszonen sträcker sig i normalfallet 100 meter ut i vattnet (undervattensmiljön ingår också) och 100 meter upp på land från strandkanten räknat. Bestämmelserna gäller generellt lika över landet, oavsett bebyggelse, omfattning av sjöar och vattendrag eller naturtyper, biotoper och arter som finns i området. Under 2009 och 2010 ändrades strandskyddsreglerna. Bland annat fick kommunen det formella ansvaret för större delen av dispensprövningen och uppgiften att granska och vid behov överpröva kommunens beslut flyttades från Naturvårdsverket till länsstyrelsen. De skäl som finns för att upphäva eller få dispens från strandskyddet preciserades också. Samtidigt fick kommunen möjlighet att i översiktsplan ange områden i strandnära lägen där landsbygdsutveckling får anges som dispensskäl. Sistnämnda gäller dock inte högexploaterade och tätortsnära kustområden.Regeringen har gett Naturvårdsverket och Boverket i uppdrag att gemensamt göra en utvärdering och översyn av tillämpning och utfall av det nya regelverk för strandskydd som trädde i kraft 2009 och 2010, samt vid behov föreslå ändringar. I regeringsuppdraget ingår också att redovisa tillståndsmyndigheternas tillämpning av 7 kap. 13 § miljöbalken, där strandskyddets syften formuleras. Syftet med utvärderingen som presenteras i denna rapport är att ge ett underlag till Naturvårdsverkets Enhet för regeringsuppdrag och remisser i redovisningen av regeringsuppdraget. Underlaget till utvärderingen består av enkätundersökningar riktade till ett urval av kommuner och till samtliga länsstyrelser. Kommunen har bland annat tillfrågats om sina förutsättningar att arbeta med dispensgivning, lagstiftningens tydlighet samt hur de hanterar strandskyddsfrågan i praktiskt arbete med informationsspridning, tillsyn och dispensgivning. Länsstyrelsen har bland annat tillfrågats om sina förutsättningar att bedriva granskning och prövning av kommunens dispensbeslut, om lagstiftningens tydlighet samt om tillsyn och tillsynsvägledning. Målet med utvärderingen är en rapport som belyser kommunernas och länsstyrelsernas erfarenheter och arbete med miljöbalkens strandskyddsregler efter de förändringar i lagstiftningen som genomfördes under 2009 och 2010.Lagstiftning och förutsättningar Utvärderingen visar att en majoritet av kommuner och länsstyrelser anser att lagstiftningen har blivit tydligare efter förändringarna. Dock pekas fortsatt på ett antal problemområden. Bland annat lyfts oklarheter fram i tolkning och tillämpning gällande flera av de särskilda dispensskäl som nu finns preciserade i miljöbalken. Flera länsstyrelser tar också upp de förväntningar som fanns på den politiska nivån, och i viss mån hos allmänheten, på att förändringarna i lagstiftningen skulle medföra att det blev lättare att bevilja dispenser än vad som sedan visat sig.Vägledning, informationsträffar och dialog mellan kommun och länsstyrelse lyfts av kommunerna fram som viktiga positiva faktorer i deras arbete med dispensgivning. Vissa kommuner pekar dock på otydlig eller otillräcklig vägledning som en negativ faktor. Även länsstyrelsen pekar på tydlig vägledning från centrala myndigheter som den viktigaste faktorn för en likvärdig tillämpning av strandskyddsbestämmelserna. Utvärderingen visar också att samverkan mellan länsstyrelserna är begränsad vad gäller den egna dispensgivningen men även inom gransknings- och prövningsarbetet.Majoriteten av kommunerna upplever att kompetens och samverkan är en intern styrka i dispensgivningen. Bilden är dock inte entydig och utvärderingen visar att det finns utvecklingsmöjligheter hos en del kommuner. Det gäller främst kompetens inom naturvårdsbedömningar. Bristfällig kompetens eller avsaknad av kompetens bedöms bero på bristande intern samverkan men även avsaknad av resurser kan vara en bidragande orsak. Vid avsaknad av resurser får nya tjänster och kompetensutveckling stå tillbaka. Därför är det viktigt att kommunerna arbetar med kompetensinventeringar, kompetensplaner och organisatoriskt lärande. Många kommuner tar också upp att politiska hänsynstaganden kan medföra en negativ påverkan på deras arbete gällande dispensgivning eller tillsyn av strandskyddet. Hantering av strandskyddsfråganUtvärderingens resultat visar att kommunerna i liten utsträckning arbetar med olika informationskanaler i syfte att sprida information och rådgivning till allmänhet och verksamhetsutövare om vad som gäller i strandskyddade områden. I den mån kommunen arbetar med information så är det hemsidan som dominerar. Hemsidan kan betraktas som en informationskanal där allmänheten själva aktivt måste söka information. Kommunerna bör överväga att använda sig av flera informationskanaler för att nå så stor del av allmänheten som möjligt. De flesta kommuner tycks i liten utsträckning arbeta med tillsyn av strandskyddsfrågor, vilket är oroväckande eftersom tillsynen är central för att bevara strändernas värde för friluftsliv och biologisk mångfald. Eventuella brister i tillsyn kan delvis förklaras av bristande resurser vilket i sin tur kan förklaras av politiska prioriteringar. En stor majoritet av kommunerna anger att de tar stor hänsyn till växtoch djurlivets livsvillkor i sin dispensgivning. Detta gäller i ännu högre grad hänsynen till allemansrättslig tillgång. Länsstyrelsens bedömning skiljer sig något från kommunernas eftersom hälften av länsstyrelserna i utvärderingen anger att kommunerna inte tar tillräcklig hänsyn. Ett vanligt skäl till att länsstyrelserna vid sin prövning upphäver kommunens dispensbeslut är att, enligt länsstyrelsens bedömning, särskilda skäl saknas, behöver förtydligas eller har tolkats felaktigt. Utvärderingens datainsamling har möjliggjort att dela in materialet i olika delmängder, bland annat utifrån befolkningstäthet, geografiska indelningar samt om kommunen är belägen vid en kust eller i inlandet. Det har dock varit svårt att hitta tydliga och genomgående skillnader i kommunernas hantering utifrån dessa variabler. Några särdrag kan dock urskiljas. Det ser ut som att våra tre storstäder arbetar mindre med information om och tillsyn av strandskyddsfrågor jämfört med genomsnittkommunen. Materialet visar också att det i genomsnitt görs dubbelt så många anmälningar om överträdelser i kustkommunerna jämfört med inlandskommunerna. Vidare tycks det vara vanligare i Norrland än i övriga landet att ansökningar om dispens avstyrs innan en formell ansökan lämnats in. I Norrland är också andelen enskilda som överklagar en avslagen dispensansökan lägre än i övriga landet. När det gäller strandskyddets syften finns en tendens i materialet att hänsynen till den allemansrättsliga tillgången till strandområden är som störst i de riktigt tätbefolkade kommunerna. De tre storstäderna bedömer att de tar mycket stor hänsyn till växt- och djurlivets intressen. Storstäderna ger också högst värden på frågan om regeln om fri passage är tillämpbar – detta tillsammans med de mest glesbefolkade kommunerna i landet.