Följande åtgärdsprogram rör två skalbaggsarter som är starkt knutna till naturskogar med gammal asp. Cinnoberbagge (Cucujus cinnaberinus) är en plattbagge som lever under barken på lågor och högstubbar av asp. Den kan ibland även uppträda på andra trädslag. Aspsplintbocken (Leiopus punctulatus) är en långhorning som lever i klena grenar av asp, såväl i kronor som liggande på marken.Båda arterna har en östlig utbredning och mer än 90 % av de idag kända förekomsterna i Sverige härrör från landskapet Uppland, det vill säga Uppsala län samt Norrtälje kommun och de förekommer inte sällan tillsammans i samma bestånd. Cinnoberbaggen har sedan år 1990 påträffats på 19 lokaler. Den har tidigare haft en betydligt större utbredning och är sen gammalt känd från nio landskap i Sverige. Studier genomförda i Sverige visar att arten nästan uteslutande uppträder på lokaler med god skoglig kontinuitet och att den tycks ha dålig spridningsförmåga. Aspsplintbockens utveckling och status är mer svårbedömd. Den påträffades första gången i landet i början av 1900-talet och troddes sedan vara försvunnen tills den återupptäcktes år 1990. Den är nu känd från drygt 30 lokaler. Endast i ett par naturreservat bedöms båda eller någon av arterna ha ett gynnsamt bevarandetillstånd. Båda arterna är rödlistade, cinnoberbagge som Starkt hotad (EN) och aspsplintbock som Sårbar (VU) och båda arterna är sällsynta i övriga Europa. Orsakerna till arternas dåliga bevarandestatus är främst skogsbruk, reglering av vattendrag, avsaknad av skogsbränder och borttagandet av gammal asp i såväl skogs- som odlingslandskapet. Cinnoberbaggen omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv. I rapporteringen om bevarandestatus år 2007 bedömdes dess bevarandestatus som dålig och under försämring. Programmets arter hotas främst av skogsbruk genom att gammal naturskog avverkas. Däremot kan båda arterna för en tid uppträda på hyggen där asp lämnats kvar. Intensiv skogsvård med inriktning på barrträdsproduktion försämrar dock den miljön efterhand och förhindrar vanligen att nya miljöer skapas. Vedhuggning och tillvaratagande av klenvirke för flisning är andra växande hot. Dåligt anpassad restaurering av lövrika hagmarker kan även bidra till att biotoper försämras. Regleringen av Dalälven har lett till att asprika svämskogar vuxit igen med gran. Lokalt utgör även bäver, älg och rådjur, vilka utnyttjar aspen som födoresurs, också ett hot mot åtgärdsprogrammets arter.Arterna är goda signalarter för naturskogar med god kontinuitet på asp. Samtliga kända lokaler för arterna har även andra höga naturvärden. Åtgärdsprogrammet tar upp 85 andra arter, de flesta rödlistade, som kommer att gynnas av åtgärdsprogrammet. Av dessa kan särskilt vitryggig hackspett och aspbarkgnagare, som båda omfattas av egna åtgärdsprogram, nämnas.I programmet föreslås inventering och kartläggning för att öka kännedomen om arternas utbredning och status. Dessutom föreslås att ytterligare kunskap skaffas rörande deras förmåga till spridning och respons på olika skötselåtgärder såsom skapande av död ved och naturvårdsbränning. Bevarandearbetet föreslås att i första hand inriktas på värdetrakter med flera lokaler. I sådana värdetrakter måste särskild hänsyn tas till asp och planering för att bibehålla eller öka värdetraktens aspvärden måste ske på en landskapsnivå. Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i samverkan med andra aktörer har här ett särskilt ansvar att verka för skydd och skötsel av värdefulla aspmiljöer samt informera om åtgärdsprogrammets arter. Ett informationsmaterial ska tas fram där aspens naturvärden beskrivs och hur dessa kan gynnas. Ett eller flera seminarium bör hållas på samma tema, gärna i samverkan med andra åtgärdsprogram som berörs.För kända lokaler föreslås att särskilda åtgärdsplaner tas fram. Detta kan beröra såväl befintliga naturreservat som oskyddade områden. I många fall kommer det att krävas ytterligare områdesskydd. I redan skyddade områden kan skötselåtgärder krävas såsom restaurering av lövskog, naturvårdsbränning eller nyskapande av död ved. I åtgärdsprogrammet listas samtliga kända lokaler med förekomst av programmets arter som har någon form av skydd, samt tio olika områden som saknar skydd och snarast bör utredas för bevarandeinsatser. De åtgärder som förutsätts finansieras av Naturvårdsverkets medel för genomförande av åtgärdsprogram för hotade arter beräknas totalt uppgå till 1 690 000 kr under programmets giltighetsperiod 2013–2017.