Den bild av situationen i Sverige som kommer fram genom bl.a. detta projekt är att tillämpningen av den nu gällande lagstiftningen och det allmänna rådet NFS 2006:7 skiljer sig avsevärt mellan såväl olika län som kommuner. Bristen på direktiv från i första hand Naturvårdsverket, Boverket och nu också den nya Havs och Vattenmyndigheten (HaV) gör att tillämpningen av de regler och föreskrifter som finns sker på ett högst skiftande sätt. Behovet av en helhetssyn inom detta område framstår som en mycket angelägen uppgift för ansvariga myndigheter. Denna helhetssyn bör beakta ekonomiska, miljömässiga, juridiska och organisatoriska aspekter.Sveriges miljölagstiftning (Miljöbalken) med tillhörande författningar innebär i huvudsak att småskaliga avlopp skall värna om recipientskydd, hälsoskydd och resurshushållning. Styrgruppen gör den generella bedömningen att markbaserade reningsanläggningar, förutsatt att de är rätt lokaliserade och byggda enligt de tidigare anvisningarna från Naturvårdsverket, ger en god resurshushållning och tillräckligt miljö- och hälsoskydd. Vissa frågetecken som bl. a berör recipientskydd och fosforutsläpp liksom kväveutsläpp och nitratpåverkan på framför allt grundvatten behöver dock rätas ut.Det är relativt vanligt att brunnar visar spår av mikrobiell påverkan särskilt inom tättbebyggda områden. Sådan påverkan kan många gånger kopplas till felaktig placering (alltför nära grundvatten) eller utformning av anläggningar (t.ex. anläggningar saknar rening efter slamavskiljning). Men sådana problem kan ibland också kopplas till ytvattenpåverkan och felaktig utformning av brunnar. De flesta markbaserade anläggningar som byggs i Sverige är självfallsanläggningar, vilket i många fall leder till att infiltrationsanläggningen inte hamnar tillräckligt grunt med tanke på risken för hög grundvattennivå. Denna praxis grundades i Sverige under 1970- och 1980-talen. Härefter har information om utförande av grunt förlagda infiltrationer och vid behov med hjälp av pumpbeskickning spridits genom konferenser, kurser och utbildningar liksom av tillverkare inom branschen. I Norge utvecklades kompetens och teknik i det så kallade NAT programmet, vilket ledde fram till att man där nu har en annan praxis än Sverige. Den norska modellen kännetecknas av att bygga anläggningar så ytligt som möjligt och att använda pump för beskickningen. I Norge är avloppsanläggningarna också dimensionerade efter en betydligt lägre belastning än i Sverige. I Sverige har vi även krav på ett minsta vertikalt avstånd på 100 cm mellan infiltrationsyta och grundvattenyta. Detta kan vara svårbedömt i praktiken eftersom grundvattenytan i Sverige är hög och växlande. Dessutom höjs grundvattenytan i samband med användning av det markbaserade reningssystemet.Den hydrauliska livslängden hos markbaserade reningssystem bedöms vara upp till 30 till 40 år. Tillförlitliga underlag saknas dock, varför denna bedömning bör användas med försiktighet. Så länge bädden släpper igenom vatten finns ingen anledning att utgå från att den biologiska funktionen (dvs. eduktion av smittämnen, BOD, och kväve) är försämrad. Tvärtom så föreligger ofta ett omvänt förhållande mellan biologisk reningseffekt och hydraulisk kapacitet.För den kemiska funktionen (avskiljning av fosfor) krävs att den biologiska reningen fungerar väl. Den kemiska funktionen avtar dock med tiden. Hur snabbt beror på en mängd förhållanden där framför allt belastning och volym jord som deltar vid inbindningen av fosfor har betydelse. För närvarande saknas bra metodik för att värdera en enskild markbädds eller infiltrations reningskapacitet avseende framför allt fosfor. Metodik och praktiska råd för bedömning av befintliga bäddars reningsfunktion bör utvecklas. Tillsvidare föreslår styrgruppen att markbaserade reningssystem som fungerar hydrauliskt inte bör åtgärdas. Detta såtillvida det inte finns skäl att misstänka att systemet t.ex. förorenar dricksvattentäkter.Vid uppförande av nya anläggningar bör gällande rekommendationer alltid följas. Det minsta skyddsavståndet på 100 cm till högsta grundvattennivån skall alltid uppnås, vilket innebär att pumpbeskickning blir vanligare. Framtida infiltrationsanläggningar bör byggas så att avloppsvattnet infiltreras i smala diken och inte i en bädd. Styrgruppen anser också att norsk praxis borde kunna fungera bättre än den svenska. En annan viktig funktion är luftningen av biohuden/infiltrationsbädden. Vad gäller slamtömningen i Sverige så sker denna i dagsläget normalt en gång per år. För att minska onödiga transporter och kostsam hantering av slam bör Sverige överväga behovsanpassad tömning likt exempel från Norge.Forskningen är samstämmig när det gäller markbaserade reningssystems goda förmåga att reducera bakterier och parasiter. Även virus avskiljs i hög grad, men på grund av sin ringa storlek finns risk för att de kan ta sig igenom biohud och mark. För att rätt bedöma och kontrollera virus behövs ytterligare forskning. Reduktionen av läkemedel och organiska miljöfrämmande ämnen kan förväntas vara minst lika bra i markbaserade reningssystem eller till och med betydligt bättre jämfört med kommunala avloppsreningsverk.Genom att kombinera markbaserade reningssystem med klosettvattensortering, urinsortering eller kemisk fällning finns möjligheter till återvinning av näringsämnen – en möjlighet som annars inte finns för markbaserade reningssystem. Med separat hantering av klosettvatten kan BDT-vatten med fördel omhändertas med markbaserad teknik.