er än hälften av Sveriges enskilda avlopp bedöms inte uppfylla kraven i miljöbalken på längre gående rening än slamavskiljning. Beräkningar från Naturvårdsverket visar även att de totala fosforutsläppen från enskilda avloppsanläggningar är ungefär lika stort som från samtliga kommunala avloppsreningsverk. Lokalt kan enskilda avlopp utgöra den enskilt största utsläppskällan av fosfor till vatten. I rapporten har ett tiotal systemlösningar för framför allt enskilda avloppsanläggningar, men även små anläggningar för samlad bebyggelse upp till 500 personekvivalenter, studerats via litteraturen. Vid urinsortering bedöms att minst 65 % och kanske 85 % av urinen sorteras ut. Detta innebär att 50-70 % av hushållsavloppets kväve och 35-50 % av dess fosfor sorteras ut och således inte tillförs behandlingsanläggningen för övrigt avlopp. Det minskade näringsinnehållet i övrigt avloppsvatten, som därmed blir bättre anpassat till mikroorganismernas behov, bör innebära att reningsgraden för kväve ökar och för fosfor är oförändrad eller ökar i efterföljande behandlingssteg. Källsorterad urin har flera egenskaper som gör att den bör kunna bli eftertraktad av jordbrukarna. Källsorterad humanurin är lätt att hantera hygieniskt även i liten skala och bör fungera bra till de flesta trädgårdsväxter. Många aspekter av urinsortering är väl belysta, dock är långtidserfarenheterna begränsade eftersom systemet funnits i permanentbostäder i knappt tio år. Vid klosettvattensortering förväntas kväve- och fosforbelastningarna på ett hushålls avloppsvattenrening minska med 90 % respektive 75-85 % av det normala för ett konventionellt system. Denna näring kan i stället samlas upp och återföras till odling efter hygienisering/stabilisering och endast BDT-vattnet släpps ut till recipient efter avloppsvattenrening. Principen att samla upp klosettvattnet separat har länge använts i form av vanliga eller snålspolande toalettstolar och sluten tank. Skall klosettvattnet användas inom jordbruket måste det hygieniseras. För att klosettvattnet ska bli behandlingsbart krävs att betydligt mindre mängd spolvatten förs till uppsamlingstanken än vad som sker när normala eller snålspolande toalettstolar är direktkopplade till tanken. Litteraturgenomgången för torra system visar att det är mycket svårt att få dem att fungera acceptabelt. De flesta problem som noterats för torra toaletter – exempelvis dålig lukt, lakvatten och mycket flugor – beror troligen på att toaletten tillförts för mycket vätska med urinen. Det finns erfarenheter som visar att om fekalierna är tillräckligt torra så är problemen med lukt och flugor små eller obefintliga. Minireningsverk med biofilm (biorotorer, torra och våta biobäddar) tål generellt sett variation i såväl hydraulisk som organisk belastning bättre än konventionella aktivslamanläggningar, och biofilmprocesser förefaller ha stor potential för små anläggningar. Minireningsverk med satsvisa processer (SBR-processer) kan göras mycket robusta, och i litteraturen har SBR-anläggningarna genomgående visat goda behandlingsresultat. Kemisk fällning används med gott resultat i många olika minireningsverk. Ibland är det dock problem med doseringsutrustningens driftsäkerhet. De goda resultaten förutsätter att fällningskemikalier verkligen fylls på, vilket inte alltid sker. Kemisk fällning som komplement kan användas för att fälla fosforn i slamavskiljaren i befintliga enskilda anläggningar, där vattnet sedan går in i en befintlig markbädd. Mätningar hittills visar på lovande resultat, men risken för igensättning av markbädden behöver utvärderas. Kemisk fällning har under lång tid använts i form av fällningsdammar med gott resultat. Fällningsdammarna är enkla och robusta och har visat god reduktion av såväl fosfor som bakterier. För de flesta material som ingår i filter med P-sorberande förmåga är det oklart hur de fungerar i praktiken, hur hydrauliken fungerar och vilken fosforupptagningsförmåga de verkligen har. Med många sorptionsmaterial är oklarheterna dessutom stora vad gäller fosforns växttillgänglighet, materialets upptag av tungmetaller, andra miljöstörande ämnen och patogener, samt hur hanteringen vid hämtning, transport och spridning rent praktiskt skall gå till. I rotzonsanläggningar ökas komplexiteten i anläggningen av växterna och det horisontella flödet, och försvårar hydraliekn i anläggningen jämfört med en vanlig markbädd. Växterna i en rotzonsanläggning är tänkta att bidra till reningen genom att ta upp växtnäring, att föra ned syre i vattnet via rötterna och att tillföra kolkälla som kan utnyttjas för denitrifikationen. Ett flertal forskare har dock ifrågasatt om växterna verkligen bidrar till reningen. Ytbehovet för rotzonsanläggningar (5–15 m2/pe) är ungefär samma som för markbädd och kan ibland utgöra en begränsning. Markbäddar och infiltrationsanläggningar är de vanligaste anläggningstyperna i landet och är de som hittills rekommenderats. Om förutsättningarna, utformningen och belastningen är korrekta fungerar dessa anläggningar som regel bra. Normalt försämras dock fosforreningen i markbäddar med tiden, men försämringen förefaller dock vara liten. Det största problemet med markbäddar är att variationen i deras funktion är stor från början. Det finns troligen ett stort antal markbäddar som inte fungerade ens när de var nya. En orsak kan vara felaktig utformning. För samlad bebyggelse har öppna markbäddar/öppen infiltration visats vara en robust och intressant teknik. Reningsförmågan hos väl fungerande infiltrationsanläggningar är, jämfört med markbäddar, ungefär likvärdig vad gäller BOD/COD och troligen något högre vad gäller fosfor och kväve. Infiltrationsanläggningar har normalt god driftstabilitet och ger en viss, men måttlig grundvattenpåverkan. Då konstruktionen är snarlik markbäddens kan man misstänka att funktionen, även hos nya anläggningar, varierar mycket. Dessutom är livslängden beroende av belastningsförhållanden. Det renade vattnet går direkt till grundvatten, vars omsättning ofta är låg. Detta innebär att eventuella störningar från avloppsutsläppet inte upptäcks förrän kvaliteten hos grundvattnet, vilket i många fall används som dricksvatten, blivit påverkad. Författarnas rekommendation är därför att markbädd bör övervägas innan beslut om infiltration tas. Bevattning av odlad mark, dvs. energiskog eller andra grödor, kan ske inom ett mycket stort belastningsintervall beroende på förutsättningarna. Bevattningen kan styras av grödans vatten- eller växtnäringsbehov. När bevattningen styrs av grödans vattenbehov sker normalt ingen nämnvärd vattentransport till yt- eller grundvatten. Spridningen av föroreningar till yt- eller grundvatten är troligen försumbar. Mängderna tillförd växtnäring blir ofta låga, vilket gör att tilläggsgödsling behövs. När bevattningen sker efter växtnäringsbehovet, kommer den i vissa fall att leda till infiltration av avloppsvatten. Under förutsättning att grödan är i god tillväxt är dock kväveläckaget till grundvattnet normalt litet. Lagring av avloppsvatten för bevattning innebär vanligen stora näringsförluster. För system med ytvattenflöde visar litteraturen att hastigheten på de biologiska vattenreningsprocesserna i dammar är låg på vintern, vilket innebär att reningen blir dålig. Data från biodammarna på Gotland visar att även i Sverige är reningen liten. Om man ser till hela systemet, dvs. när vattnet efter biodammarna även lagrats i lagringsdamm, ökar dock reduktionen av BOD, fosfor och kväve. Våtmarker med vassbildande vegetation har byggts på flera håll i Sverige för kvävereduktion och efterbehandling av utgående vatten från avloppsreningsverk. Kvävereduktionen är ofta god, speciellt om ingående vatten är nitrifierat. Efterbehandlingen kan också ge god reduktion av fosfor när ingående halter är låga. Kostnader för installation, drift och underhåll av småskaliga avloppsssystem måste kunna bäras av brukarna själva. För beräkning av en acceptabel nivå föreslås att anslutningsavgiften till kommunalt vatten och avlopp samt den årliga brukningskostnaden används. År 2001 var den genomsnittliga anslutningsavgiften strax under 70 000 kronor och den årliga brukaravgiften drygt 4 000 kronor per hushåll. I normalfallet klarar samtliga studerade systemlösningarna i stort sett denna kostnadsnivå. Oavsett teknik, ju mindre anläggningen är desto osäkrare och mera variabel blir funktionen. På små anläggningar är dessutom möjligheterna att mäta, och därigenom utvärdera, funktionen ofta obefintliga. Detta innebär att både användare och tillståndsmyndigheter som regel har mycket dålig kunskap om anläggningens funktion både som nyinstallerad och under drift. Ett viktigt krav på alla nya anläggningar är därför att de förses med mätpunkt för utgående behandlat vatten. Under lång tid har i Sverige infiltration varit förstahandsvalet för enskilda avloppsanläggningar, vilket innebär att grundvatten har valts som recipient före ytvatten. Det finns dock flera skäl som talar för en omprövning så att man i första hand istället använder ytvatten som recipient (möjliggör mätning; skyddar grundvattnet som ofta är dricksvattentäkt och påverkan tar lång tid att upptäcka samt är svårt att åtgärda).