Öran är en relativt orörd, oligotrof sjö med hög vattenkvalitet och har som konsekvens av det, stor biologisk mångfald. Sjön har varit svårt försurningsskadad, men har tack vare regelbundna kalkningar sedan 1980-talet kunnat återhämta sig. Öran är inte längre försurningsskadad och har nu hög ekologisk status enligt de bedömningsgrunder som Naturvårdsverket har utarbetat för att möta Vattendirektivets krav på klassificering av vattenförekomster.

Örans växt och djurliv är på många sätt typiskt för näringsfattiga skogssjöar. Bottenfaunan i Öran har undersökts sex gånger sedan år 2000. Vid samtliga tillfällen har sjön bedömts hysa höga eller mycket höga naturvärden, samt vara obetydligt påverkad av försurning, näringsämnen eller organiskt material. Fyra ovanliga bottenfaunaarter har påträffats i Öran. Vid de standardiserade provtagningarna hittades mellan 27 och 37 taxa, vilket är högt för en näringsfattig sjö som Öran. Sammanlagt 65 taxa har återfunnits i Öran genom åren.

Bland fåglarna märks storlom och fiskgjuse som båda häckar vid sjön samt trana som troligen häckar i närheten. De rödlistade arterna entita och silltrut observerades vid sjön, men ingen häckning kunde konstateras. Området bedöms vara av lokalt naturvärde ur fågelsynpunkt.

Abborre, mört, gers, sarv, sutare samt spår av gädda påträffades vid provfisket. Beståndet av mört i Öran tycks vara utsatt för någon yttre störning eftersom flera årskullar saknades. Detta skulle kunna vara ett tecken på försurningspåverkan, men analyserna av bottenfaunaproverna visar att sjön sannolikt inte har varit försurad under de senaste fem åren. Orsaken till att årskullar saknas är därför förmodligen en annan. Trots den dåliga reproduktionen av mört bedömdes sjön ha god ekologisk status enligt vattendirektivets bedömningsgrunder.

Flodkräfta har tidigare funnits i Öran, men saknas nu förmodligen helt. Försurning, kräftpest eller en kombination av dessa båda faktorer har sannolikt orsakat försvinnandet. Bottnarna i strandzonen lämpar sig emellertid mycket väl för kräftor varför en återintroduktion av flodkräfta har goda möjligheter att lyckas.

I Öran hittades sammanlagt 20 arter av vattenväxter, vilket är artrikt i jämförelse med andra jämförbara sjöar. Artsammansättningen av vattenväxter, med bland annat kortskottsväxter, indikerar näringsfattiga förhållanden. Förekomsten av kortskottsväxter höjer sjöns värde ur naturvårdssynpunkt.

Med sin ursprungliga, oexploaterade strand, många små öar, orörda hällmarker, sumpskogar, öppna våtmarker och småflikiga strandlinje är Öran en mycket mångformig sjö. Alla dessa faktorer – bra vattenkvalitet, naturlig vattenregim, orörda våtmarker och mångformighet – bidrar till att göra Öran mer artrik än vad man skulle förvänta sig av en näringsfattig sjö. Detta gör sjön ovanlig, kanske unik och mycket skyddsvärd.

De allvarligaste hoten mot Örans höga naturvärden är försurning på grund av surt nedfall, övergödning på grund av bristfällig avloppsrening och kalavverkning, grumling på grund av muddring och avverkningar, avverkning av träd och buskar i strandzonen samt exploatering av strandzonen. Ett allt för intensivt friluftsliv kan störa häckande fåglar, leda till ett ökat uttag av död ved och nedskräpning.

Följande åtgärder föreslås för att möta de hot som finns mot sjöns naturvärden: För att motverka försurningens negativa effekter måste det kalkningsprogram som inleddes på 1980-talet fortsätta. Avloppen från de hus som finns runt sjön måste ses över och moderna anläggningar installeras där det behövs för att säkerställa att näringshalterna i sjön kan hållas på nuvarande nivå. För att förhindra erosion och läckage av näring och slam från skogsavverkningar bör en zon fri från avverkning och röjning lämnas närmast vatten och våtmarker. En avverkningsfri zon är också positivt för sjöns biologiska mångfald. Muddring ska undvikas för att inte orsaka grumling. Strandzonen bör även undantas från annan exploatering, till exempel hus och bryggor. Friluftslivet bör kanaliseras bort från de områden väster om Öran där fiskgjusen häckar.