Inom ramen för Naturvårdsverkets arbete med hotade arter tas det fram kunskapssammanställningar för arter där det visar sig att ett planerat åtgärdsprogram inte är aktuellt, exempelvis på grund av kunskapsbrist eller på grund av att arten bedöms klara sig utan särskilda riktade åtgärder. Istället kan behovet ligga i ökad tillsyn, ökad hänsyn vid tillämpning av miljölagstiftning o.s.v. Kuddgelélaven har idag endast kända förekomster i formellt skyddade områden där Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen har rådighet över förvaltningen enligt gällande regler. Naturvårdsverket har därför valt att ta fram en kunskapssammanställning för arten istället för ett åtgärdsprogram.Kuddgelélav Arctomia fascicularis är en mycket sällsynt och säregen lav som enbart påträffats på ett litet antal lokaler i Sverige. Arten bedöms vara akut hotad (CR) i Sverige (Gärdenfors 2010). Arten har eftersökts och bedömts vara försvunnen från samtliga äldre lokaler (Björkman 1993; Hultengren ej publ.), men den har under 1990- och 2000-talet påträffats på två nya lokaler i landskapen Värmland (Roger Gran) och Lappland (Mats Karström). På en av lokalerna (Stubberud, Värmland) finns en mindre population bestående av en riklig förekomst etablerad på ett träd, medan den andra lokalen har en större population där arten noterats med rikliga förekomster på 28 olika träd (Skaite, Norrbotten). I Europa har kuddgelélav en suboceanisk utbredning, vilket betyder att den lever i kustnära områden som har ett klimat med hög och jämnt luftfuktighet, men den kan också påträffas på andra platser där ett sådant klimat förekommer. Arten förekommer också i suboceaniska områden i Asien och Afrika. Framtiden för arten i Sverige är komplicerad och kritisk eftersom den enbart förekommer på två lokaler och 29 träd totalt i hela landet. De få lokalerna gör att arten är känslig för slumpmässiga händelser som t.ex. stormfällning av värdträd, eller att laven ”borstas” av från sitt värdträd p.g.a. inväxande träd. Båda lokalerna med kuddgelélav är emellertid skyddade – den i Värmland genom naturvårdsavtal och lokalen i Norrbotten som naturreservat. Det är dock viktigt att lavens utveckling följs upp på sina kvarvarande lokaler och att förvaltningen fokuserar på att bibehålla förutsättningarna för arten. Translokering av laven kan även vara aktuellt för att säkerställa att arten fortlever.